Extas. Bra. Trist. Poängen med allt. Det sexiga. ESC - just i den ordningen.

vad är väl en ESC-final utan att min blogg får nytt liv och några kommentarer kring spektaklet?!

1. Turkiet var överlägsna alla andra, men jag räknar inte med att min favorit ska vinna igen på ungefär 25 år efter ifjol, så lalalalalalalalalala. Jag är hrmmm, lätt totalförälskad i sångaren och när han under festivalen kommer hit: "Beni büyütün" så vill jag krypa in i den här låten också. Så. Jäkla. Uppfyllande. Komplett. Fenomenalt. Överlag annars var årets starfält ovanligt tunt, I must say. Vissa poäng till Israel (men den kräver tid att få växa) och Frankrike också. Ganska många till Frankrike när jag tänker efter.

2. Dimas låt var sämre än "Never Let You Go" från 2006, men klart bättre än den hemska grekiska tuggummipopen med den fruktansvärt iq-befriade texten och en sångerska som gav åtminstone en fasad av att vara ännu tommare innehållsmässigt än låten. Tur att Ukraina gick om. Visst var det lite mycket hud och former, men det var riv i låten samtidigt och jag gillade hennes röst. Och varför allt detta gnäll om copycattande/stulen klänning? Charlotte har ju bytt från MF och ukrainskan hade ju silver redan i sin video. Hur fick vi patent på originaliteten? Länken för övrigt till DN, som lämnar söta små kommentarer om alla låtarna och verkar t o m störas mer av Dimas passionerade inlevelse från sekund 1 än jag gjorde, men vägen gick det ändå.

3. Hero var lika tråkig i ESC som den var i MF och jag förstår fortfarande inte varför nån föll för den från början och hur nån trodde att den skulle ta Europa med storm. Jag som inte ens trodde den skulle gå till svensk final - hoppla. Den är gammaldags och kommer aldrig loss och Charlotte är bara sååååå mycket allvar och helt utan publiknärkontakt och glimt i ögat (på scen). Det är så "här är vi och där på andra sidan muren är ni" och absolut noll självironi. Dessutom fattade jag aldrig det svartvita eller lasrarna eller tja, nånting. Misstolka mig inte - visst är det "proffsigt", bara ofantligt gäääsp samtidigt. Ungefär som att det inte är nytt för att ingen tänkt på det innan utan nytt förr att alla ratat det innan. Hero kom bland de sista inte för att den var sämst utan för att den var grå och bland de mest intetsägande. De som är sämst kommer allra sist eller ungefär i mitten. Så är det ju jämt. Och dessutom igen, vem i allsindar vill rösta på nån som redan har vunnit? Guuuud vad tråkigt. Speciellt efter att Sverige bara låtit det gå ett par år sedan man skickade förra gamla vinnaren? Hej Europa! Carola och Perelli - det är de enda artister vi har. *SUUUUUUUUUUUUUCK* Det har verkligen förvånat mig att pressen verkat vara så otroligt förenad i sin lovsång till "Hero", men det kanske man måste vara för att få ha kvar sitt jobb nästa år, vad vet jag.

4. Det värsta är nästan, och detta är ju egentligen gammalt men jag bloggade ju aldrig om MF, att jag inte är så himla säker på att Sanna var så mycket publikfavorit som alla vill få henne till i efterhand. Jag och mina vänner röstade i första hand på Rongedal och BWO men gick över till att "ösa" röster över Sanna när det stod klart av juryrösterna att kampen stod mellan de två bidragen. Empty Room var ju mil bättre än Hero, bara inte bäst för det. Alltså lär ju Sanna efter ett tag ha fått alla anti-Hero-röster också. Sanna kanske inte alls hade vunnit folkets röst om den omröstningen avslutats innan juryrösterna redovisades. Dvs, jag vet inte om svenska folket hade bättre smak än juryn egentligen.

5. Take Me to Your Heaven var så sjukt bra och rätt DÅ (och är ju fortfarande så bra, men möjligtvis inte så rätt...), så detta var lite synd - men jag hoppas att det får svenskarna där ute att tänka lite förbi säg 1997 nästa år och satsa på att rösta efter låt snarare än artist (för det måste väl ha varit vad som skedde eller?). Tills dess kan man fundera över hur det hade gått för de svenska pärlorna som aldrig tagit sig till ESC istället. Som: live forever, roma, lay your love on me, the arrival, not a sinner nor a saint, (och schlagern som nog inte skulle gå hem i europa men som var bra för det - kalla nätter), i remember love och säkert nån till. Jag brukar ju inte orda så mycket om att vi ska gå in för att vinna, det är ju inte för vinsten man diggar ESC, men jag tycker vi ska skicka bra och utmanande saker. Sånt som kanske inte vinner alla röster, men som får några där ute i Europa att tänka att deras liv innerligt är berikade nu efter att de fått ta del av nåt därute de inte hade fått tillgång till annars. Så som jag är säker skedde med The Ark. För de små pojkarna passar ju inte alla, men för de som de passar, passar de ju så jäkla nödvändigt bra. Som Mor Ve Ötesi. Som Shiri Maimon. Som Marija Serifovic.

och slutligen... som punkt 6... så var ju såklart öppningsnumret bäst. Damn! Women! Kanske värt att köpa en DVD bara därför?! ;)

Massa kärlek.

flytt

sen är jag lite bortsprungen för tillfället. jag har grävt ett hål och krypit in i det serbiska bidraget till ESC. jag har inte bestämt mig för om jag någonsin fullständigt kryper ut igen. om det gick att ta med sig några böcker in skulle jag kanske för evigt dra mig undan från världen här inne. kanske skulle jag kunna vara fullständigt nöjd om det var det enda stycke jag någonsin igen fick höra. fick finnas i.

för det är det här alla inte förstår med ESC. och visst finns där problem. tex tog thomas lundin upp det i det första nordiska inför-programmet. det handlar om länder i misär som lägger ut vansinniga summor på ett sådant här fenomen, alldeles säkert som PR-trick. men vi behöver kanske inte prata högt om det, för misär finns väl inte riktigt i Europa ändå?

i alla fall, min poäng skulle inte handla om hela värdsdelsidiotin eller politiska lägen, utan bara om det här: ESC går ut på att lyssna på en massa medioker skit. som det livslånga hard core fan jag är vet jag detta med absolut säkerhet. man lyssnar på en massa låtar som blir lite bättre i sammanhanget men som egentligen håller löjligt låg nivå. av årets svenska låtar hade säkert fyra stycken nått topp tre i årets internationella tävling. så hög är den svenska kvaliteten i jämförelse. de hade säkert kunnat vinna allihop. the ark, sebastian, andreas johnson, sarah dawn finer. i alla fall. man lyssnar på det mediokra. glatt. och man gör det av en anledning. man gör det för att med några års mellanrum trillar de in. låtarna från länder och på språk man aldrig skulle hört annars. röster och melodier som inte någonstans deltager i samma tävling som resten. årets serbiska bidrag är kanske det bästa i denna kategorin hittills. självklart kommer den inte att vinna, men det är inte därför man följer ESC. det handlar inte om att rätt låt måste vinna. det handlar om att rätt låt måste höras. israel hade ett bidrag som kom nära 2005. men det här. oj. egentligen skulle detta inlägg bara bli en hyllning, en hymn, men det är inte ens det att orden fastnar, hakar upp sig. det är helt enkelt så att orden inte finns.

så jag har flyttat.

in i molitva. marija serifovic.