rödgrön röra vs. blått kaos: 3-1.

allting bara snurrar i mig inatt. jag borde sova för jag har en tidig tvättstugetid som just nu rinner mig ur händerna genom att jag kommer behöva sova mig igenom den. jag är för rastlös för att sova, men även för att göra någoting konkret av vakenheten.

jag har nån sorts behov av att blogga, för det är ju rastlöshetens aktivitet nummer 1 i mig, men kan inte förmå mig att samlas kring ett ämne. jag vill läsa ut boken jag läser, mest för att jag vill bli av med den - den är inte särskilt bra längre. jag vill skriva vidare på min bok, men texten får ingen struktur. jag har för mycket av den i huvudet nu för tiden. inte så bra kanske, det är ju ord och text jag brinner för egentligen.

jag kommer att vakna för sent imorgon och få för lite gjort och besvärja dessa meningslösa timmar.

detta slåss i mitt huvud och stör mig: varför kan jag inte vara lite glad när FRA-lagen iaf återremitterats? även om jag har noll egentlig förståelse för moderater eftersom de inte verkar styras av någonting annat är privatekonomisk maximering för egen del och därför går omkring med övertygelsen om att det största sittande regeringspartiet inte kommer göra några vidare ansträngningar åt att förändra lagen så att den uppnår vissa grundläggande anständighets- och "demokratiska" principer. statsvetstudier har för alltid omöjliggjort användningen av ordet demokrati* utan milslånga defintioner, men som sagt ostrukturerad. jag är ju egentligen väldigt tacksam över att där fanns några stycken som ställde sig upp, de räddar partisystemet när de gör det i väl utvalda, viktiga frågor. de ökar på känslan av att det är möjligt att vara partipolitiskt engagerad. jag borde ta tag i det där när jag skaffar ett mötesvänligt 8-5 jobb en dag. vilket fö borde vara snart. publicised note to self.

och jag undrar om M& S får egna barn ihop. varför kommunicerar inte mitt undermedvetna (eller var tusan den här historien nu håller hus i mig) med mig på den här punkten. det börjar bli vitalt för möjligheterna att utveckla boken på flera olika håll. bara flyr jag in i en säker zon när jag försöker tvinga fram övertygelsen om att de inte får det? varför i allsindar vill jag i så fall göra det? jag har ingen ärlig känsla för det.

och jag undrar varför jag har så tunga hbt-dagar när jag bor i ett så pass anständigt land som jag gör. ibland tänker jag att jag är ovanligt klen och inte skulle överleva på så många andra platser. jag är bara så trött på kd-typer och direkta och indirekta möten med så många så onödigt trasiga individer. jag blev otroligt trött egentligen när fredrik gav efter och sköt på äktenskapsfrågan. inte för att jag ju förväntar mig nåt alls från honom som på något sätt skulle gagna mig eller merparten av mina medmänniskor, men en och annan mycket anständig människa ingår ju i partier som har hjälpt honom att bilda regering. tråkigt att det är fel folk som styr vad som skulle kunna vara den liberala fronten i vårt land. det är väldig skillnad på att ha motståndare med vilka man debatterar vägen till ett gemensamt mål och andra med vilka man helt sonika debatterar olika mål. inte för att jag är ute och debatterar förstås, men ja. principen mitt i natten. mycket snack, lite hockey. i verkligheten är jag ju trött för tillfället. och alldeles på tok för oinsatt i mycket för att göra några geniala politiska inlägg oavsett nivå. men M&S kanske har barn så det var det väl värt. aaaaarrrrrrrrrrggggggggggggggggghhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh.

jag bläddrar igenom aktuellt i politiken, men orkar inte riktigt läsa saker ordentligt. s, v & mp vann fotbollsmatchen mot alliansen - det var kul. ungefär där hamnade mitt engagemang. men jag minns partiledardebatten från förra veckan när jag ser bilden på mona. jag saknade maria wetterstrand där, men hon tog iaf debatten mot tolgfors i aktuellt (tror jag det var). borgerlighetens partiledare har iaf inte lärt sig debattera mot mona än. det var lite komiskt. lite långrandigt blir det ju eftersom de alla ska säga samma saker fastän de är fyra stycken med ett helt lands styre att kunna diskutera, men jag tycker hon håller ut fascinerande bra. det är därför jag nog inte skulle kunna hänga i riksdagen. jag skulle helt enkelt tröttna och skaka på huvudet med nåt halvt förlöjligande leende och säga "men lille vän, som jag sa till de andra tre....". men det är bra. vi vet iaf att de... ööhh... inte tycker att oppositionen erbjuder ett alternativ att rösta på. varför de nu oroar sig över det. jag tycker att de kan oroa sig över andra saker. som att i värsta högkonjunkturen så skär man sönder skolornas budget i lund, region skåne höjer kollektivtrafikpriserna och tandvårdstaxorna för meningslösa skattesänkningar. fast ja, gladeligen kunde ju nån av dem orera sig varm över deras folkvänliga tandvårdsreform, var inte det komiskt.

jag borde verkligen sova.

om bara caesar hade kunnat låta bli att blanda in kleopatra. då hade kanske boken slutat bättre.

Extas. Bra. Trist. Poängen med allt. Det sexiga. ESC - just i den ordningen.

vad är väl en ESC-final utan att min blogg får nytt liv och några kommentarer kring spektaklet?!

1. Turkiet var överlägsna alla andra, men jag räknar inte med att min favorit ska vinna igen på ungefär 25 år efter ifjol, så lalalalalalalalalala. Jag är hrmmm, lätt totalförälskad i sångaren och när han under festivalen kommer hit: "Beni büyütün" så vill jag krypa in i den här låten också. Så. Jäkla. Uppfyllande. Komplett. Fenomenalt. Överlag annars var årets starfält ovanligt tunt, I must say. Vissa poäng till Israel (men den kräver tid att få växa) och Frankrike också. Ganska många till Frankrike när jag tänker efter.

2. Dimas låt var sämre än "Never Let You Go" från 2006, men klart bättre än den hemska grekiska tuggummipopen med den fruktansvärt iq-befriade texten och en sångerska som gav åtminstone en fasad av att vara ännu tommare innehållsmässigt än låten. Tur att Ukraina gick om. Visst var det lite mycket hud och former, men det var riv i låten samtidigt och jag gillade hennes röst. Och varför allt detta gnäll om copycattande/stulen klänning? Charlotte har ju bytt från MF och ukrainskan hade ju silver redan i sin video. Hur fick vi patent på originaliteten? Länken för övrigt till DN, som lämnar söta små kommentarer om alla låtarna och verkar t o m störas mer av Dimas passionerade inlevelse från sekund 1 än jag gjorde, men vägen gick det ändå.

3. Hero var lika tråkig i ESC som den var i MF och jag förstår fortfarande inte varför nån föll för den från början och hur nån trodde att den skulle ta Europa med storm. Jag som inte ens trodde den skulle gå till svensk final - hoppla. Den är gammaldags och kommer aldrig loss och Charlotte är bara sååååå mycket allvar och helt utan publiknärkontakt och glimt i ögat (på scen). Det är så "här är vi och där på andra sidan muren är ni" och absolut noll självironi. Dessutom fattade jag aldrig det svartvita eller lasrarna eller tja, nånting. Misstolka mig inte - visst är det "proffsigt", bara ofantligt gäääsp samtidigt. Ungefär som att det inte är nytt för att ingen tänkt på det innan utan nytt förr att alla ratat det innan. Hero kom bland de sista inte för att den var sämst utan för att den var grå och bland de mest intetsägande. De som är sämst kommer allra sist eller ungefär i mitten. Så är det ju jämt. Och dessutom igen, vem i allsindar vill rösta på nån som redan har vunnit? Guuuud vad tråkigt. Speciellt efter att Sverige bara låtit det gå ett par år sedan man skickade förra gamla vinnaren? Hej Europa! Carola och Perelli - det är de enda artister vi har. *SUUUUUUUUUUUUUCK* Det har verkligen förvånat mig att pressen verkat vara så otroligt förenad i sin lovsång till "Hero", men det kanske man måste vara för att få ha kvar sitt jobb nästa år, vad vet jag.

4. Det värsta är nästan, och detta är ju egentligen gammalt men jag bloggade ju aldrig om MF, att jag inte är så himla säker på att Sanna var så mycket publikfavorit som alla vill få henne till i efterhand. Jag och mina vänner röstade i första hand på Rongedal och BWO men gick över till att "ösa" röster över Sanna när det stod klart av juryrösterna att kampen stod mellan de två bidragen. Empty Room var ju mil bättre än Hero, bara inte bäst för det. Alltså lär ju Sanna efter ett tag ha fått alla anti-Hero-röster också. Sanna kanske inte alls hade vunnit folkets röst om den omröstningen avslutats innan juryrösterna redovisades. Dvs, jag vet inte om svenska folket hade bättre smak än juryn egentligen.

5. Take Me to Your Heaven var så sjukt bra och rätt DÅ (och är ju fortfarande så bra, men möjligtvis inte så rätt...), så detta var lite synd - men jag hoppas att det får svenskarna där ute att tänka lite förbi säg 1997 nästa år och satsa på att rösta efter låt snarare än artist (för det måste väl ha varit vad som skedde eller?). Tills dess kan man fundera över hur det hade gått för de svenska pärlorna som aldrig tagit sig till ESC istället. Som: live forever, roma, lay your love on me, the arrival, not a sinner nor a saint, (och schlagern som nog inte skulle gå hem i europa men som var bra för det - kalla nätter), i remember love och säkert nån till. Jag brukar ju inte orda så mycket om att vi ska gå in för att vinna, det är ju inte för vinsten man diggar ESC, men jag tycker vi ska skicka bra och utmanande saker. Sånt som kanske inte vinner alla röster, men som får några där ute i Europa att tänka att deras liv innerligt är berikade nu efter att de fått ta del av nåt därute de inte hade fått tillgång till annars. Så som jag är säker skedde med The Ark. För de små pojkarna passar ju inte alla, men för de som de passar, passar de ju så jäkla nödvändigt bra. Som Mor Ve Ötesi. Som Shiri Maimon. Som Marija Serifovic.

och slutligen... som punkt 6... så var ju såklart öppningsnumret bäst. Damn! Women! Kanske värt att köpa en DVD bara därför?! ;)

Massa kärlek.

- men, tänk om alla blir barnlösa homos nu?!

JUST nu är det mycket homofoba stämningar i den europeiska luften. ministrar från den svenska regeringen (och andra svenska politiker) har tagit sig ut i europa för att visa svenskt öppet stöd för förtryckta hbt-personer i andra europeiska länder genom att tåga i pridefestivaler, öppnat ambassader och en ambassadör har dessutom hållit ett uppmärksammat tal. från polen kan man få känslan av att hbt är det stora hotet mot mänskligheten. ungefär. och man kan tro att sverige ligger i topp i försvarsligan av mänskliga rättigheter. men ändå. dn debatt släpper idag fram de där som orerar mot kärlek. för femtioelfte gången. och jag försöker kämpa för min soldariska tanke med de här människorna (som ju är i klar minoritet - jag vet), försöker förstå. men allt jag tänker är att när vi sållar oss till världens andra anständiga länder (sydafrika, spainen, holland, belgien och kanada samt de amerikanska delstaterna massachusetts & new jersey) kan de glatt få emigrera för min del. polen är ett jättehett tips. eller iran eller så. det finns ett gäng att välja mellan helt enkelt.
"Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion. Någon diskriminering handlar det inte om eftersom samkönade pars situation är annorlunda, vilket motiverar en annan juridisk behandling. Att det inte finns någon rätt för homosexuella par att ingå äktenskap har såväl en fransk överdomstol som Europadomstolen slagit fast, betonar utredningen."

JAG undrar: ska alla heterosexuella (läs de som gifter sig heterosexuellt) testas för sin reproduktiva förmåga innan det avgörs om de ska äktenskapas eller partnerregistreras? nej, självklart inte skulle väl författarna svara. eftersom merparten av alla heteroäktenskap ju leder till barn. viljan är oftast barn, vare sig det nu blir så eller inte. poängen är alltså: det kan, i bästa fall, leda till barn.

VIDARE fortsätter artikeln:

"Även bland homosexuella i Sverige finns det grupper som förespråkar denna linje; att bevara den nuvarande ordningen; partnerskap för homosexuella och äktenskap för heterosexuella. Detta är ett erkännande av den tusenåriga definition ordet äktenskap har och visar respekt gentemot de grupper som ser äktenskapet som något viktigare än enbart en juridisk fråga."

JO, det kan ni ju tro. och ni kanske hittar typ fyra stycken. för det finns en hel drös hbt-personer som går omkring med genuint självhat som följd av folk som de som författat den här artikeln. de är människor som inte förstår att förmågan att känna kärlek till någon annan är det största människan har inom sig. de har förstörts av deras samhälle till att tro att heterosexualitet är något biologiskt. något korrekt. att de helt enkelt är fel. men så är det inte. i övrigt motsätter sig vissa hbt-personer könsneutralt äktenskap eftersom de i praktiken förespråkar könsneutralt partnerskap. äktenskapet är besudlat av homofoba diskussioner och därför vill vissa inte tas in i det på nåder. ungefär. men att det är av respekt för kristna, högerkonservativa, förtryckande människor. no no no no no. don't think so.

DÄRTILL kommer oro inför att den svenska misslyckade intregrationspolitiken skulle gå under ännu mer av att folk från andra delar av världen inte alls skulle kunna förstå oss och känna sig obekväma och pang! isolera sig ännu mer. för att ta ett nyligen tv-aktuellt exempel så lät ju inte sverige bli att anamma antiagalagen för att folk från andra länder skulle tycka det var jobbigt att komma hit. och skribenterna orerar mycket utifrån barn-perspektivet. just den lagen är ju starkt förknippad med barns rättigheter. barnets bästa. så var har barnen det bäst? i homosexuella, kärleksfulla familjer eller i heterosexuella våldsamma familjer? i övrigt ska vi självklart gå i bräschen. för allas rättigheter. frågan om det könsneutrala äktenskapet har ingenting med vare sig barn eller månggifte att göra. jag är passionerat monogam. det har ingenting med vem jag älskar att göra. det har bara med ATT jag älskar någon att göra. och då vill jag inte ta i nån annan. usch och fy. otrogen och gift med flera kan man vara när man inte älskar en själ. och otrohet, ryktas det, figurerar ganska kraftigt i heterosexuella äktenskap. så vem är egentligen pappa till barnet? fråga ibsen, han visste. men vet man att det är svensk politisk anständighetsdöd att skrika "jag hatar hbtfolk" (och glöm inte - olagligt utanför religionens namn!) så får man skrika "jag värnar samhällets fortlevnad". eller "jag värnar barnen".

FÖR tänk om med en könsneutral äktenskapsbalk varenda svensk plötsligt vågar gräva fram sin inre homo och ingå barnlösa äktenskap! då blir det liksom inga barn! och sverige liksom försvinner! och vi är människor så vi får inte vara som djuren och skaffa barn heterosexuellt, provrörslikt eller verkligt, för att sen uppfostra dem i vår lilla homofamilj. för det är väl inte biologiskt?! suck. wake up and smell the animal kingdom. lägg bara ner det där "naturliga" heterosnacket. djurvärlden är, liksom människovärlden (om man nu vill separera dem vilket kan vara smart just i den här diskussionen) ett enda sexuellt och socialt sammelsurium. men det strikt heterosexuella äktenskapet, det är en mänsklig konstruktion som aldrig någonsin har varit annat än förtryckande. utrota. idag.

in hate we trust

eftersom utställningen "in hate we trust" bara finns kvar i min närmiljö i en vecka till uppbådade jag kraft och tog mig dit. det är krävande att veta att man har något jobbigt framför sig och trots att jag kom till kulturen sköt jag på intrycket och besökte tre andra utställningar först. jag minns intrycket av "ecce homo" (på ett då ytterst heterosexuellt jag). fastetsningen av de mörka delarna som ett konstant illamående i ens medvetande. elisabeth ohlson wallins senaste utställning (med lars gårdfeldt, eva dahlgren) lämnar, och detta visste jag på förhand, inga andningshål. det är en beskrivning av hat. ondska pure and simple. vidrighet. vacker i sin estetik, men fylld av vidrighet.

jag befann mig inte därinne så länge som jag hade tänkt göra när jag först kom in. då var där tomt så när som på en annan tjej som tittade på ett av de sista fotona. det var skönt med tomhet, utrymme, ensamhet. hon gick ut. jag var själv. en ensam kille kom in. han gick ut. det var ok. allt i förhållande till situationen. för sådan är utställningen att varje bild ökar på förtvivlan, illamåendet, sorgen. så det är tungt att vara där. ens själv. och plötsligt, när jag (på första varvet) hade ett par, tre bilder kvar kom de- flera stycken. två här, två där. invaderande mitt rum av tomhet. det blev tryckande. kvavt. obehagligt. tårar i ögonen, irritation i själen. och jag hör inte helt vad två medelålders kvinnor säger till varandra framför bild nummer två, men undertonen är frän. någonstans handlar det om att det nog inte är rätt, mot barnen. den där hägglund kanske inte har så fel. och jag hör inte vad de säger helt, så jag kan inte konfrontera dem, men tonen av det river i mig och jag orkar inte mer. så jag skriver vad som måste skrivas i gästboken och går ut. tacksamheten till elisabeth för hennes utställning är enorm.

solljuset är kallt och hårt och pressande. människor tittar på växter. jag mår illa. går och hämtar cykeln och går hem.