återbesök

jag gick tillbaka för att få ett avslut som kändes rätt och lugnt. jag rekommenderar alla i lundatrakten att besöka kulturen mitt på en veckodag. åtminstone om ni, liksom jag, har enstöringstendenser. det är bra med platser där man kan hämta kraft i ensamheten. nu ska jag tvätta fönster, diska och börja plugga.

Molitva, kao žar na mojim usnama je, molitva,
mesto reči samo ime tvoje.

Nebo zna, kao ja, koliko puta sam ponovila,
to nebo zna, baš kao ja,
da je ime tvoje moja jedina molitva.

in hate we trust

eftersom utställningen "in hate we trust" bara finns kvar i min närmiljö i en vecka till uppbådade jag kraft och tog mig dit. det är krävande att veta att man har något jobbigt framför sig och trots att jag kom till kulturen sköt jag på intrycket och besökte tre andra utställningar först. jag minns intrycket av "ecce homo" (på ett då ytterst heterosexuellt jag). fastetsningen av de mörka delarna som ett konstant illamående i ens medvetande. elisabeth ohlson wallins senaste utställning (med lars gårdfeldt, eva dahlgren) lämnar, och detta visste jag på förhand, inga andningshål. det är en beskrivning av hat. ondska pure and simple. vidrighet. vacker i sin estetik, men fylld av vidrighet.

jag befann mig inte därinne så länge som jag hade tänkt göra när jag först kom in. då var där tomt så när som på en annan tjej som tittade på ett av de sista fotona. det var skönt med tomhet, utrymme, ensamhet. hon gick ut. jag var själv. en ensam kille kom in. han gick ut. det var ok. allt i förhållande till situationen. för sådan är utställningen att varje bild ökar på förtvivlan, illamåendet, sorgen. så det är tungt att vara där. ens själv. och plötsligt, när jag (på första varvet) hade ett par, tre bilder kvar kom de- flera stycken. två här, två där. invaderande mitt rum av tomhet. det blev tryckande. kvavt. obehagligt. tårar i ögonen, irritation i själen. och jag hör inte helt vad två medelålders kvinnor säger till varandra framför bild nummer två, men undertonen är frän. någonstans handlar det om att det nog inte är rätt, mot barnen. den där hägglund kanske inte har så fel. och jag hör inte vad de säger helt, så jag kan inte konfrontera dem, men tonen av det river i mig och jag orkar inte mer. så jag skriver vad som måste skrivas i gästboken och går ut. tacksamheten till elisabeth för hennes utställning är enorm.

solljuset är kallt och hårt och pressande. människor tittar på växter. jag mår illa. går och hämtar cykeln och går hem.