tänkande människa håll ut; det kommer en morgondag

jag har egentligen inte tiden för mig att blogga just nu. jag hoppas jag kan utveckla detta senare idag. men om någon undrat; detta är varför jag inte är moderat. eller kan ta argument från någon som ingår regering med dem. för visst ska vi jobba i sverige. vi alltså. inte "dem". de tar våra jobb gör de. eller vad är det billström menar? vad spelar det för roll om invandrare som arbetar kommit hit för att just arbeta eller pga av misär och krig? eller vänta lite här nu. är det inte de som kommer hit av de senare skälen vi i FÖRSTA HAND ska släppa in? åååååå jag fattar ingenting. fyra år av mörker. det kommer att bli så många dagar av svenska akademien på högsta volym så det är tur de släpper ny skiva snart.

att de inte fattar. alla. ska. med. alla. behövs.

återbesök

jag gick tillbaka för att få ett avslut som kändes rätt och lugnt. jag rekommenderar alla i lundatrakten att besöka kulturen mitt på en veckodag. åtminstone om ni, liksom jag, har enstöringstendenser. det är bra med platser där man kan hämta kraft i ensamheten. nu ska jag tvätta fönster, diska och börja plugga.

Molitva, kao žar na mojim usnama je, molitva,
mesto reči samo ime tvoje.

Nebo zna, kao ja, koliko puta sam ponovila,
to nebo zna, baš kao ja,
da je ime tvoje moja jedina molitva.

in hate we trust

eftersom utställningen "in hate we trust" bara finns kvar i min närmiljö i en vecka till uppbådade jag kraft och tog mig dit. det är krävande att veta att man har något jobbigt framför sig och trots att jag kom till kulturen sköt jag på intrycket och besökte tre andra utställningar först. jag minns intrycket av "ecce homo" (på ett då ytterst heterosexuellt jag). fastetsningen av de mörka delarna som ett konstant illamående i ens medvetande. elisabeth ohlson wallins senaste utställning (med lars gårdfeldt, eva dahlgren) lämnar, och detta visste jag på förhand, inga andningshål. det är en beskrivning av hat. ondska pure and simple. vidrighet. vacker i sin estetik, men fylld av vidrighet.

jag befann mig inte därinne så länge som jag hade tänkt göra när jag först kom in. då var där tomt så när som på en annan tjej som tittade på ett av de sista fotona. det var skönt med tomhet, utrymme, ensamhet. hon gick ut. jag var själv. en ensam kille kom in. han gick ut. det var ok. allt i förhållande till situationen. för sådan är utställningen att varje bild ökar på förtvivlan, illamåendet, sorgen. så det är tungt att vara där. ens själv. och plötsligt, när jag (på första varvet) hade ett par, tre bilder kvar kom de- flera stycken. två här, två där. invaderande mitt rum av tomhet. det blev tryckande. kvavt. obehagligt. tårar i ögonen, irritation i själen. och jag hör inte helt vad två medelålders kvinnor säger till varandra framför bild nummer två, men undertonen är frän. någonstans handlar det om att det nog inte är rätt, mot barnen. den där hägglund kanske inte har så fel. och jag hör inte vad de säger helt, så jag kan inte konfrontera dem, men tonen av det river i mig och jag orkar inte mer. så jag skriver vad som måste skrivas i gästboken och går ut. tacksamheten till elisabeth för hennes utställning är enorm.

solljuset är kallt och hårt och pressande. människor tittar på växter. jag mår illa. går och hämtar cykeln och går hem.

jajamensan

min katt är som tokig över sin nya väldigt neonregnbågsfärgade mus. om någon funderade över om hon är lika queer som sin matte.

lite ockupation har väl aldrig skadat någon?

När jag var liten var jag oförklarligt djupt fascinerad av Tibet. När vi skrev en äventyrshistoria på mellanstadiet och tillverkade föremål av lera drev jag igenom att det skulle handla om en gammal tant som varit på långresor i just Tibet. Till denna dag vet jag inte var den kanske något nästan bisarra fokuseringen kom ifrån. Idag uppmärksammar dn.se oss på att det är panchen lamas 18-årsdag. Pojken kidnappades tillsammans med hela sin familj två dagar efter att han blev erkänd som panchen lama vid sex års ålder. Enligt kinesiska myndigheter finns familjen på hemlig ort. Den orten kan jag tänka mig mycket väl vara i en helt annan demension.

Kina växer i världssamfundet. I kapitalismens grepp etableras företag i allt större grad i denna potentiellt enorma marknad. OS är nu alldeles runt knuten. Tibetanerna lär dock inte kunna delta under egen flagg.

Bra länktips denna dag (som alla andra dagar): IM, Amnesty International

flytt

sen är jag lite bortsprungen för tillfället. jag har grävt ett hål och krypit in i det serbiska bidraget till ESC. jag har inte bestämt mig för om jag någonsin fullständigt kryper ut igen. om det gick att ta med sig några böcker in skulle jag kanske för evigt dra mig undan från världen här inne. kanske skulle jag kunna vara fullständigt nöjd om det var det enda stycke jag någonsin igen fick höra. fick finnas i.

för det är det här alla inte förstår med ESC. och visst finns där problem. tex tog thomas lundin upp det i det första nordiska inför-programmet. det handlar om länder i misär som lägger ut vansinniga summor på ett sådant här fenomen, alldeles säkert som PR-trick. men vi behöver kanske inte prata högt om det, för misär finns väl inte riktigt i Europa ändå?

i alla fall, min poäng skulle inte handla om hela värdsdelsidiotin eller politiska lägen, utan bara om det här: ESC går ut på att lyssna på en massa medioker skit. som det livslånga hard core fan jag är vet jag detta med absolut säkerhet. man lyssnar på en massa låtar som blir lite bättre i sammanhanget men som egentligen håller löjligt låg nivå. av årets svenska låtar hade säkert fyra stycken nått topp tre i årets internationella tävling. så hög är den svenska kvaliteten i jämförelse. de hade säkert kunnat vinna allihop. the ark, sebastian, andreas johnson, sarah dawn finer. i alla fall. man lyssnar på det mediokra. glatt. och man gör det av en anledning. man gör det för att med några års mellanrum trillar de in. låtarna från länder och på språk man aldrig skulle hört annars. röster och melodier som inte någonstans deltager i samma tävling som resten. årets serbiska bidrag är kanske det bästa i denna kategorin hittills. självklart kommer den inte att vinna, men det är inte därför man följer ESC. det handlar inte om att rätt låt måste vinna. det handlar om att rätt låt måste höras. israel hade ett bidrag som kom nära 2005. men det här. oj. egentligen skulle detta inlägg bara bli en hyllning, en hymn, men det är inte ens det att orden fastnar, hakar upp sig. det är helt enkelt så att orden inte finns.

så jag har flyttat.

in i molitva. marija serifovic.

betongsinne

dn.se lägger ut länkar till bloggar som länkar till deras artiklar. jag har bestämt att detta är av ondo eftersom jag nu spenderar alldeles för mycket tid med att läsa om vad andra tycker. som om jag skulle ändra mig ändå. detta är ju avklarat sen tidigare. 25 och åsikterna gjutna i betong. det är ingen bra värld som jag formats av. inte alls.

vad händer ute i världen då mina vänner? efter långa tider av lugn har medierna äntligen hittat tillbaka till rosengård, och tur var ju det för vi andra skåningar här nere började ju undra om området utplånats från jordens yta. riktigt oroliga över icke-uppmärksammade normala dagar i detta område som jag antar ska befästa att vi är en storstadsregion. lite tur att vi hade kravallerna i samband med rivningen av ungdomens hus på nörrebro också. för inte kan vi väl vara en konkurrerande storstadsregion utan några små mini-problemområden heller?

och leijonborg avgår. det är lite synd, för jag har diggat att vara hans elektroniska rådgivare. han har ju behövt mina råd! de må vara gjutna i betong sen länge, men de är ju trots allt himla bra för det ;) och den som nu läser dem har säkert fått sig många skratt. skakat på huvudet och tänkt "stackars lilla flicka, hon har ju inte alls förstått nånting om vad vår typ av liberalism går ut på". men det är ok, jag bjuder på det. skrattar bäst som skrattar sist.