vad är väl en ESC-final utan att min blogg får nytt liv och några kommentarer kring spektaklet?!
1. Turkiet var överlägsna alla andra, men jag räknar inte med att min favorit ska vinna igen på ungefär 25 år efter ifjol, så lalalalalalalalalala. Jag är hrmmm, lätt totalförälskad i sångaren och när han under festivalen kommer hit: "Beni büyütün" så vill jag krypa in i den här låten också. Så. Jäkla. Uppfyllande. Komplett. Fenomenalt. Överlag annars var årets starfält ovanligt tunt, I must say. Vissa poäng till Israel (men den kräver tid att få växa) och Frankrike också. Ganska många till Frankrike när jag tänker efter.
2. Dimas låt var sämre än "Never Let You Go" från 2006, men klart bättre än den hemska grekiska tuggummipopen med den fruktansvärt iq-befriade texten och en sångerska som gav åtminstone en fasad av att vara ännu tommare innehållsmässigt än låten. Tur att Ukraina gick om. Visst var det lite mycket hud och former, men det var riv i låten samtidigt och jag gillade hennes röst. Och varför allt detta gnäll om copycattande/stulen klänning? Charlotte har ju bytt från MF och ukrainskan hade ju silver redan i sin video. Hur fick vi patent på originaliteten? Länken för övrigt till DN, som lämnar söta små kommentarer om alla låtarna och verkar t o m störas mer av Dimas passionerade inlevelse från sekund 1 än jag gjorde, men vägen gick det ändå.
3. Hero var lika tråkig i ESC som den var i MF och jag förstår fortfarande inte varför nån föll för den från början och hur nån trodde att den skulle ta Europa med storm. Jag som inte ens trodde den skulle gå till svensk final - hoppla. Den är gammaldags och kommer aldrig loss och Charlotte är bara sååååå mycket allvar och helt utan publiknärkontakt och glimt i ögat (på scen). Det är så "här är vi och där på andra sidan muren är ni" och absolut noll självironi. Dessutom fattade jag aldrig det svartvita eller lasrarna eller tja, nånting. Misstolka mig inte - visst är det "proffsigt", bara ofantligt gäääsp samtidigt. Ungefär som att det inte är nytt för att ingen tänkt på det innan utan nytt förr att alla ratat det innan. Hero kom bland de sista inte för att den var sämst utan för att den var grå och bland de mest intetsägande. De som är sämst kommer allra sist eller ungefär i mitten. Så är det ju jämt. Och dessutom igen, vem i allsindar vill rösta på nån som redan har vunnit? Guuuud vad tråkigt. Speciellt efter att Sverige bara låtit det gå ett par år sedan man skickade förra gamla vinnaren? Hej Europa! Carola och Perelli - det är de enda artister vi har. *SUUUUUUUUUUUUUCK* Det har verkligen förvånat mig att pressen verkat vara så otroligt förenad i sin lovsång till "Hero", men det kanske man måste vara för att få ha kvar sitt jobb nästa år, vad vet jag.
4. Det värsta är nästan, och detta är ju egentligen gammalt men jag bloggade ju aldrig om MF, att jag inte är så himla säker på att Sanna var så mycket publikfavorit som alla vill få henne till i efterhand. Jag och mina vänner röstade i första hand på Rongedal och BWO men gick över till att "ösa" röster över Sanna när det stod klart av juryrösterna att kampen stod mellan de två bidragen. Empty Room var ju mil bättre än Hero, bara inte bäst för det. Alltså lär ju Sanna efter ett tag ha fått alla anti-Hero-röster också. Sanna kanske inte alls hade vunnit folkets röst om den omröstningen avslutats innan juryrösterna redovisades. Dvs, jag vet inte om svenska folket hade bättre smak än juryn egentligen.
5. Take Me to Your Heaven var så sjukt bra och rätt DÅ (och är ju fortfarande så bra, men möjligtvis inte så rätt...), så detta var lite synd - men jag hoppas att det får svenskarna där ute att tänka lite förbi säg 1997 nästa år och satsa på att rösta efter låt snarare än artist (för det måste väl ha varit vad som skedde eller?). Tills dess kan man fundera över hur det hade gått för de svenska pärlorna som aldrig tagit sig till ESC istället. Som: live forever, roma, lay your love on me, the arrival, not a sinner nor a saint, (och schlagern som nog inte skulle gå hem i europa men som var bra för det - kalla nätter), i remember love och säkert nån till. Jag brukar ju inte orda så mycket om att vi ska gå in för att vinna, det är ju inte för vinsten man diggar ESC, men jag tycker vi ska skicka bra och utmanande saker. Sånt som kanske inte vinner alla röster, men som får några där ute i Europa att tänka att deras liv innerligt är berikade nu efter att de fått ta del av nåt därute de inte hade fått tillgång till annars. Så som jag är säker skedde med The Ark. För de små pojkarna passar ju inte alla, men för de som de passar, passar de ju så jäkla nödvändigt bra. Som Mor Ve Ötesi. Som Shiri Maimon. Som Marija Serifovic.
och slutligen... som punkt 6... så var ju såklart öppningsnumret bäst. Damn! Women! Kanske värt att köpa en DVD bara därför?! ;)
Massa kärlek.
Sunday, May 25, 2008
Tuesday, August 07, 2007
tankemässig rundgång
jonas gardell skriver om ensamheten. som vän. som ovän. hur man vill tillhöra grupperingar av andra, men inte förställa sig. jag vet inget annat fenomen som kan kasta en så tvärt mellan lugn och förtvivlan. jag brukar ibland lite halvt på skoj, men också halvt på allvar, kalla mig för enstöring. och jag kan älska att bara få vara med mig själv, jag älskar hur man om och om och om igen kan förvåna sig själv. jag älskar umgänge med främlingar genom deras skrivna ord eller deras bildliga visioner. jag kan sitta själv och tänka att "just nu skulle precis alla störa". men helt plötsligt kastas man ju in i omedelbara attacker av behov av någon annan. någon som känner en och strålar. någon som rör vid en och som man kan röra vid tillbaka. någon som bara finns där som en bekräftelse på att det man fascineras av hos en själv inte är en villfarelse utan verkligt. att man är värd att förundras över. men i valet mellan ensamhet och umgänge med människor som inte tillför en energi är det så lätt att välja ensamheten. och det skapar inte bara frågor om hur man då når ut med sin kärlek i rädslans rum, det innebär också svåra frågor av en annan natur:
om ens vägran att kompromissa sig själv ger en riktigt genuina vänner och man bemöter andra utifrån samma princip, dvsa att de inte kompromissar sig själva heller, hur många underbara själar missar man då, eftersom de kanske går omkring i förminskade versioner av sig själva?
hur många av de man möter orkar bara inte visa all sin briljans just när man själv träffar dem? hur många som brinner för samhället hade en självcentrerad dag just då? hur många vill vara själva just den dagen, men hade behövt en panik-vän dagen, eller timmen, efter? hur många har en panikvän över huvud taget? en enda de kan ringa när rädslan tillfälligt tar överhanden?
för att inte tala om letandet efter någon man kan leva med hela livet (så mycket man nu letar). hur många vackra kvinnor lever passionslösa heteroliv? hur många vackra män är betydligt mer djuplodade och allmänmänskliga än mansnormen tillåter? under ett liv, hur många potentiellt fantastiska, enastående människor väljer man bort för att deras fasad inte håller måttet? hur ser min fasad ut? hur länge måste man umgås med mig för att se vem jag är? hade jag velat bli vän med mig själv om jag träffade mig i form av en främling? ens oftast?
jag har skrivit tidigare att det är min förlust när jag väljer bort folk baserat på första intryck, men när andra väljer bort mig? är det automatiskt då bara deras förlust? så är det ju inte. min poäng här var inte att försöka skjuta över en del av ansvaret på de jag väljer bort, men att fösöka ta ansvaret för de som kanske väljer bort mig. för att återgå till mona så pratade hon även om försoning. man måste försonas med de man släppte in som gjorde en illa så man inte konstant bygger en högre mur runt sig själv.
det som verkar så svårt för många, att älska ensamheten, det kommer så naturligt för mig. att älska världen i dess mångfald och tillkortakommanden, det är det som är konsten. det är det som kräver något extra stort.
om ens vägran att kompromissa sig själv ger en riktigt genuina vänner och man bemöter andra utifrån samma princip, dvsa att de inte kompromissar sig själva heller, hur många underbara själar missar man då, eftersom de kanske går omkring i förminskade versioner av sig själva?
hur många av de man möter orkar bara inte visa all sin briljans just när man själv träffar dem? hur många som brinner för samhället hade en självcentrerad dag just då? hur många vill vara själva just den dagen, men hade behövt en panik-vän dagen, eller timmen, efter? hur många har en panikvän över huvud taget? en enda de kan ringa när rädslan tillfälligt tar överhanden?
för att inte tala om letandet efter någon man kan leva med hela livet (så mycket man nu letar). hur många vackra kvinnor lever passionslösa heteroliv? hur många vackra män är betydligt mer djuplodade och allmänmänskliga än mansnormen tillåter? under ett liv, hur många potentiellt fantastiska, enastående människor väljer man bort för att deras fasad inte håller måttet? hur ser min fasad ut? hur länge måste man umgås med mig för att se vem jag är? hade jag velat bli vän med mig själv om jag träffade mig i form av en främling? ens oftast?
jag har skrivit tidigare att det är min förlust när jag väljer bort folk baserat på första intryck, men när andra väljer bort mig? är det automatiskt då bara deras förlust? så är det ju inte. min poäng här var inte att försöka skjuta över en del av ansvaret på de jag väljer bort, men att fösöka ta ansvaret för de som kanske väljer bort mig. för att återgå till mona så pratade hon även om försoning. man måste försonas med de man släppte in som gjorde en illa så man inte konstant bygger en högre mur runt sig själv.
det som verkar så svårt för många, att älska ensamheten, det kommer så naturligt för mig. att älska världen i dess mångfald och tillkortakommanden, det är det som är konsten. det är det som kräver något extra stort.
meningen med livet
jag har tänkt på mycket det senaste dygnet, på när jag var ung och hur länge man skulle överleva om någon frös fast en i 15-årsåldern. det var så mycket känslor som var så mycket mer intensiva och som växlade med sekunder emellanåt. så oförstående föräldrar och så konstiga kompisar och icke-kompisar. så viktiga förebilder som kunde göra och förgöra en, så ofullständiga och outvecklade tonårstankar och känslor. var ur allt det kaoset kom lugnet och kärleken som bor i mig idag?
idag kom jag nämligen på meningen med livet. det är ingen liten grej, men det kom som en uppenbarelse. medan jag lyssnade på webben på sommar i p1 med mona (tänk på att länken bara funkar upp till 30 dagar efter 3 augusti). jag har förklarat det tidigare i nån kommentar till någon hur viktig hon är för mig utan att skriva några spaltmeter. det känns så oerhört märkligt att hylla en person uttryckligen. det ger så lätt förvarningar om personkulter på något vis. men jag är så oerhört tacksam å samhällets vägnar för att kärleken är så stark i mona. å mina vägnar. det är för mig ofattbart att så många har svårt för henne, att allt de ser är trasig privatekonomi eller vad det nu verkar som. själv utsätts jag för knock-out varje gång jag hör henne tala. hon golvar mig alltid. för hon strålar alltid. hon har den inre styrkan av oändligt många människor i sig. hon håller stånd för samhällets skull. jag önskar jag kunde bli som henne. jag tror att hon uppnått meningen med livet.
meningen med livet är att lyckas med att alltid älska världen.
martin luther king jr sa:
"Even if I knew that tomorrow the world would go to pieces, I would still plant my apple tree."
(tack till gäst i jonas gardells gb för tipset.)
vi är idag så resultatinriktade i samhället. och otåliga. jag är själv otålig som få. problemet med kärleken är ju att den alltid existerar vid sidan om rädslan. vi för en ständig kamp men vi kommer aldrig att vinna något slutgiltig slag. det går inte att utrota rädslan. bara bekämpa den och bekämpa den. vi rör oss framåt och ibland förlorar vi mark, men meningen med livet, poängen med politiken, är tilltron till att kampen mellan kärlek och rädsla, så ofta omtalat som gott och ont, inte består av en konstant balans.
tänk på det. kampen mellan kärlek och rädsla spelar roll även om vi inte utrotar rädslan. vi minskar dess storlek, dess utrymme. när vi rör oss framåt på en punkt innebär det inte att vi måste tappa mark någon annanstans. när man blir arg över att vissa människor fylls till bredden av rädsla, när de uttrycker sin rädsla genom hat och påhopp: kom ihåg att det arga stämmer ur din egen rädsla för vad deras rädsla kan göra med samhället. hur den kan göra att samhället formas till en plats som skapar allt mer rädsla hos en själv. ilska gentemot andras rädsla är bara ett uttryck för rädsla över att ens egen rädsla ska växa.
(när man skriver rädsla många gånger ser ordet fel ut efter ett tag, så som vissa ord gör. visst är det fantastiskt att följande ord aldrig ser fel ut, oavsett hur många gånger i rad det står skrivet: kärlek.)
det enda som kan krympa rädsla är kärlek. det enda som kan få kärleken att växa är kärleken själv.
på mörka dagar, när man inte vet om man orkar älska världen, när rädslan knackar hårt på dörren, då när man undrar om den lilla kärlek man själv just då orkar uppbåda ändå inte bara kommer att drunkna i all rädsla, då finns det en man vars röst bär ord som numer alltid genljuder lite högre och lite starkare än andra i mig. Skriven av Tony Arata och Wayne Tester och framförd av Garth Brooks.
THE CHANGE
One hand
Reaches out
And pulls a lost soul from harm
While a thousand more go unspoken for
They say what good have you done
By saving just this one
It's like whispering a prayer
In the fury of a storm
And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me
This heart
Still believes
The love and mercy still exist
While all the hatred rage and so many say
That love is all but pointless in madness such as this
It's like trying to stop a fire
With the moisture from a kiss
And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me
As long as one heart still holds on
Then hope is never really gone
I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world we know
Never changes me
What I do is so
This world will know
That it will not change me
kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek
idag kom jag nämligen på meningen med livet. det är ingen liten grej, men det kom som en uppenbarelse. medan jag lyssnade på webben på sommar i p1 med mona (tänk på att länken bara funkar upp till 30 dagar efter 3 augusti). jag har förklarat det tidigare i nån kommentar till någon hur viktig hon är för mig utan att skriva några spaltmeter. det känns så oerhört märkligt att hylla en person uttryckligen. det ger så lätt förvarningar om personkulter på något vis. men jag är så oerhört tacksam å samhällets vägnar för att kärleken är så stark i mona. å mina vägnar. det är för mig ofattbart att så många har svårt för henne, att allt de ser är trasig privatekonomi eller vad det nu verkar som. själv utsätts jag för knock-out varje gång jag hör henne tala. hon golvar mig alltid. för hon strålar alltid. hon har den inre styrkan av oändligt många människor i sig. hon håller stånd för samhällets skull. jag önskar jag kunde bli som henne. jag tror att hon uppnått meningen med livet.
meningen med livet är att lyckas med att alltid älska världen.
martin luther king jr sa:
"Even if I knew that tomorrow the world would go to pieces, I would still plant my apple tree."
(tack till gäst i jonas gardells gb för tipset.)
vi är idag så resultatinriktade i samhället. och otåliga. jag är själv otålig som få. problemet med kärleken är ju att den alltid existerar vid sidan om rädslan. vi för en ständig kamp men vi kommer aldrig att vinna något slutgiltig slag. det går inte att utrota rädslan. bara bekämpa den och bekämpa den. vi rör oss framåt och ibland förlorar vi mark, men meningen med livet, poängen med politiken, är tilltron till att kampen mellan kärlek och rädsla, så ofta omtalat som gott och ont, inte består av en konstant balans.
tänk på det. kampen mellan kärlek och rädsla spelar roll även om vi inte utrotar rädslan. vi minskar dess storlek, dess utrymme. när vi rör oss framåt på en punkt innebär det inte att vi måste tappa mark någon annanstans. när man blir arg över att vissa människor fylls till bredden av rädsla, när de uttrycker sin rädsla genom hat och påhopp: kom ihåg att det arga stämmer ur din egen rädsla för vad deras rädsla kan göra med samhället. hur den kan göra att samhället formas till en plats som skapar allt mer rädsla hos en själv. ilska gentemot andras rädsla är bara ett uttryck för rädsla över att ens egen rädsla ska växa.
(när man skriver rädsla många gånger ser ordet fel ut efter ett tag, så som vissa ord gör. visst är det fantastiskt att följande ord aldrig ser fel ut, oavsett hur många gånger i rad det står skrivet: kärlek.)
det enda som kan krympa rädsla är kärlek. det enda som kan få kärleken att växa är kärleken själv.
på mörka dagar, när man inte vet om man orkar älska världen, när rädslan knackar hårt på dörren, då när man undrar om den lilla kärlek man själv just då orkar uppbåda ändå inte bara kommer att drunkna i all rädsla, då finns det en man vars röst bär ord som numer alltid genljuder lite högre och lite starkare än andra i mig. Skriven av Tony Arata och Wayne Tester och framförd av Garth Brooks.
THE CHANGE
One hand
Reaches out
And pulls a lost soul from harm
While a thousand more go unspoken for
They say what good have you done
By saving just this one
It's like whispering a prayer
In the fury of a storm
And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me
This heart
Still believes
The love and mercy still exist
While all the hatred rage and so many say
That love is all but pointless in madness such as this
It's like trying to stop a fire
With the moisture from a kiss
And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me
As long as one heart still holds on
Then hope is never really gone
I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world we know
Never changes me
What I do is so
This world will know
That it will not change me
kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek
Tuesday, June 05, 2007
vanföreställningar och framtidslycka.
jag och min kompis började prata friskolor idag som en utveckling av ett samtal om studenter och vilka skolor som går ut vilken dag. jag kom fram till att de kommunala skolorna väl går samma dagar som när jag tog studenten för sju år sedan, men att man ju inte kan veta något om alla dessa nya friskolor. de verkar ju poppa upp oftare än det föds en ny kaninkull i landet nu för tiden. och jag tänker att min kommunala skola var jättebra och jag tror att de andra var det också. på gymnasiet men även under mina yngre dagar. ingen i lund borde behöva gå i friskola. jag lovar ingenting. men det borde iaf inte vara särskilt många. och säkert inte i några andra städer i sverige heller. så många styr sin energi helt fel. verkar nästan förutsätta att de kommunala inte duger eftersom det väl inte skulle finnas friskolor annars. varför skapar vissa, och hakar så många på, denna myten om att den svenska välfärden inte håller måttet? därmed inte sagt att den inte går att förändra, förbättra, men ibland kan folk få det att verka som om vi bor i ett halvt dysfunktionellt samhälle. helt vansinnigt. friskolorna är bara ett uttryck för nån sorts allomfattande skev verklighetsbild.
och till min lycka kom jag i alla fall hem och tänkte mig att jag skulle läsa ifatt lite i några av mina favvo-bloggar. sköna ulrika på dn ger sin syn på friskolesituationen. ååh, vad jag diggar bra bloggare. det står nog ganska högt upp på min lista över saker jag vill bli.
hmmm, det var något mer jag gått och tänkt på idag...
jo. igår var jag på besök på kc ranch som föder upp ekologiskt kött och sysslar med markskötsel (i princip) ute på revinge. för mig som inte äter kött var besöket otroligt givande och ganska mycket i mig vill nog börja äta kött igen om det kommer därifrån och är styckat här nere och transporterat direkt till affärerna. jag blev galet imponerad av de som har stället. besök deras hemsida vettja! det är ju sådan mat vi ska äta. köttet finns i lokalt omhändertagen och transporterad version lund i allas vår favoritaffär ica malmborgs. äter du kött, ät rätt kött.
och till min lycka kom jag i alla fall hem och tänkte mig att jag skulle läsa ifatt lite i några av mina favvo-bloggar. sköna ulrika på dn ger sin syn på friskolesituationen. ååh, vad jag diggar bra bloggare. det står nog ganska högt upp på min lista över saker jag vill bli.
hmmm, det var något mer jag gått och tänkt på idag...
jo. igår var jag på besök på kc ranch som föder upp ekologiskt kött och sysslar med markskötsel (i princip) ute på revinge. för mig som inte äter kött var besöket otroligt givande och ganska mycket i mig vill nog börja äta kött igen om det kommer därifrån och är styckat här nere och transporterat direkt till affärerna. jag blev galet imponerad av de som har stället. besök deras hemsida vettja! det är ju sådan mat vi ska äta. köttet finns i lokalt omhändertagen och transporterad version lund i allas vår favoritaffär ica malmborgs. äter du kött, ät rätt kött.
Monday, June 04, 2007
fragmenterat. trafik. geografi. folkvett.
vissa saker är självklarheter. det här är såklart en självklarhet. själv kör jag bli ungefär tre dagar i veckan. inget gör mig gladare, skapar bättre känsla av trygghet än när jag ser att farbror blå är ute och gör kontroller. ta de som kör för fort. och ta framförallt de som mångdubbelt ökar på mina och andras risker att dödas av dem. jag har ingen överseelse med de som knarkar eller väljer att dricka alkohol och sedan köra bil. jag tycker det är fullkomligt vidrigt. detta är en så enkel politisk fråga. bara KÖR (haha, min humor är outstanding)! heja polisen. nästa gång de stoppar mig hoppas jag att jag får lov att svettas för samhällets skull. ibland är sverige så segt efter. klart det kan vara bra, men inte alltid. inte i den här frågan. eller i frågan om förbud mot att tala i mobiltelefon medan man kör. tillåt plåster. förbjud mobilsamtal. låt. mig. leva.
därtill upprörs jag, eller påminns eller ja, suckar vidare, över situationen på viss av ett land ockuperad mark. otroligt nog avvisar tydligen Israel Amnestys rapport. surprise liksom. sysslar man med geografi dyker alltid exemplet "israeliska bosättningar och tillhörande infrastruktur" upp med jämna mellanrum. det är oundvikligt. israeliska makthavare har skapat dessa gränser i palestiniernas land inte bara för att omöjliggöra en vettig allmän palestinsk vardag utan även, märk väl, för att göra det väldigt, väldigt svårt för efterkommande israeliska politiker som kan tänkas ha annan agenda. nu är väl detta kanske inte så ovanligt i sig, tänk på när sossarna ska försöka köpa tillbaka både sjukvård och företag. jaja, ämne en annan dag kanske. poängen är att det inte bara är palestinier man misstror. man misstror även kommande israeliska generationer. man vill bibehålla sin idé till varje pris. se till att den finns kvar även när man själv är borta. vissa tror att världen krymper, att geografi blir mer och mer oväsentligt. men icke. bosättningar är förlagda, vägar dragna just så att palestinska städer ska skäras av från varandra. hela området måste vara vidrigt att bo i. mitt inlägg här handlar inte om alla ondskans handlingar som sker där, oavsett på vilken sida av den söta lilla väggen du råkar bo. eller om vardagliga förhållanden på respektive sida. men fatta. vad som tar två timmar för en tar minst en dag för en annan. det är makt. kontrollen av rummet är makt. och när någon har makten är någon annan maktlös. till mitt syskon i ett annat land flyger jag på ett par timmar. tänk dig om du hade din familj ett par landskap bort och inte fick ta dig dit. hej familjen, jag älskar er, men jag kommer visst ändå inte idag. kanske imorgon. ni vet hur det är. vi får se.
därutöver tänkte jag bara öppet hälsa till den av mina grannar några dörrar bort som blev våldsamt upprörd på mig när jag idag var ute med min katt. nästa gång - betänk att jag hade full rätt till att vara på allmän plats med mitt djur kopplat som sig bör enligt alla samhällets och hyresvärdens regler. nästa gång - betänk att allmän plats inte är revir för hunden på balkongen ovanför. nästa gång - tänk på att komma ut och snällt förklara vad du vill istället för att stänga dörren och ställa dig innanför och gestikulera aggressivt och säga/skrika/mima saker jag ändå inte kan förstå. jag hoppas innerligt att du är utarbetad. att du har en liten bebis som låg och sov och som du inte ville skulle vakna av hundens skällande. och hade du öppnat dörren och sagt det hade jag tagit katten och gått med en gång. och nästa gång hade jag kanske kontrollerat först om din dörr var öppen eller om hunden var ute. kanske. av hänsyn till dig. faktum kvarstår dock. att du borde kommit ut. och sagt till hundägaren, för mitt fel var det då rakt inte! och annars. lite får man tåla. hunden lät inte ens särskilt aggressiv, vilket också märktes på att min (väldigt fega) lilla katt inte blev direkt rädd för den. vad tråkigt det måste vara att ha så mycket ilska inom sig.
därtill upprörs jag, eller påminns eller ja, suckar vidare, över situationen på viss av ett land ockuperad mark. otroligt nog avvisar tydligen Israel Amnestys rapport. surprise liksom. sysslar man med geografi dyker alltid exemplet "israeliska bosättningar och tillhörande infrastruktur" upp med jämna mellanrum. det är oundvikligt. israeliska makthavare har skapat dessa gränser i palestiniernas land inte bara för att omöjliggöra en vettig allmän palestinsk vardag utan även, märk väl, för att göra det väldigt, väldigt svårt för efterkommande israeliska politiker som kan tänkas ha annan agenda. nu är väl detta kanske inte så ovanligt i sig, tänk på när sossarna ska försöka köpa tillbaka både sjukvård och företag. jaja, ämne en annan dag kanske. poängen är att det inte bara är palestinier man misstror. man misstror även kommande israeliska generationer. man vill bibehålla sin idé till varje pris. se till att den finns kvar även när man själv är borta. vissa tror att världen krymper, att geografi blir mer och mer oväsentligt. men icke. bosättningar är förlagda, vägar dragna just så att palestinska städer ska skäras av från varandra. hela området måste vara vidrigt att bo i. mitt inlägg här handlar inte om alla ondskans handlingar som sker där, oavsett på vilken sida av den söta lilla väggen du råkar bo. eller om vardagliga förhållanden på respektive sida. men fatta. vad som tar två timmar för en tar minst en dag för en annan. det är makt. kontrollen av rummet är makt. och när någon har makten är någon annan maktlös. till mitt syskon i ett annat land flyger jag på ett par timmar. tänk dig om du hade din familj ett par landskap bort och inte fick ta dig dit. hej familjen, jag älskar er, men jag kommer visst ändå inte idag. kanske imorgon. ni vet hur det är. vi får se.
därutöver tänkte jag bara öppet hälsa till den av mina grannar några dörrar bort som blev våldsamt upprörd på mig när jag idag var ute med min katt. nästa gång - betänk att jag hade full rätt till att vara på allmän plats med mitt djur kopplat som sig bör enligt alla samhällets och hyresvärdens regler. nästa gång - betänk att allmän plats inte är revir för hunden på balkongen ovanför. nästa gång - tänk på att komma ut och snällt förklara vad du vill istället för att stänga dörren och ställa dig innanför och gestikulera aggressivt och säga/skrika/mima saker jag ändå inte kan förstå. jag hoppas innerligt att du är utarbetad. att du har en liten bebis som låg och sov och som du inte ville skulle vakna av hundens skällande. och hade du öppnat dörren och sagt det hade jag tagit katten och gått med en gång. och nästa gång hade jag kanske kontrollerat först om din dörr var öppen eller om hunden var ute. kanske. av hänsyn till dig. faktum kvarstår dock. att du borde kommit ut. och sagt till hundägaren, för mitt fel var det då rakt inte! och annars. lite får man tåla. hunden lät inte ens särskilt aggressiv, vilket också märktes på att min (väldigt fega) lilla katt inte blev direkt rädd för den. vad tråkigt det måste vara att ha så mycket ilska inom sig.
Friday, June 01, 2007
- men, tänk om alla blir barnlösa homos nu?!
JUST nu är det mycket homofoba stämningar i den europeiska luften. ministrar från den svenska regeringen (och andra svenska politiker) har tagit sig ut i europa för att visa svenskt öppet stöd för förtryckta hbt-personer i andra europeiska länder genom att tåga i pridefestivaler, öppnat ambassader och en ambassadör har dessutom hållit ett uppmärksammat tal. från polen kan man få känslan av att hbt är det stora hotet mot mänskligheten. ungefär. och man kan tro att sverige ligger i topp i försvarsligan av mänskliga rättigheter. men ändå. dn debatt släpper idag fram de där som orerar mot kärlek. för femtioelfte gången. och jag försöker kämpa för min soldariska tanke med de här människorna (som ju är i klar minoritet - jag vet), försöker förstå. men allt jag tänker är att när vi sållar oss till världens andra anständiga länder (sydafrika, spainen, holland, belgien och kanada samt de amerikanska delstaterna massachusetts & new jersey) kan de glatt få emigrera för min del. polen är ett jättehett tips. eller iran eller så. det finns ett gäng att välja mellan helt enkelt.
"Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion. Någon diskriminering handlar det inte om eftersom samkönade pars situation är annorlunda, vilket motiverar en annan juridisk behandling. Att det inte finns någon rätt för homosexuella par att ingå äktenskap har såväl en fransk överdomstol som Europadomstolen slagit fast, betonar utredningen."
"Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion. Någon diskriminering handlar det inte om eftersom samkönade pars situation är annorlunda, vilket motiverar en annan juridisk behandling. Att det inte finns någon rätt för homosexuella par att ingå äktenskap har såväl en fransk överdomstol som Europadomstolen slagit fast, betonar utredningen."
JAG undrar: ska alla heterosexuella (läs de som gifter sig heterosexuellt) testas för sin reproduktiva förmåga innan det avgörs om de ska äktenskapas eller partnerregistreras? nej, självklart inte skulle väl författarna svara. eftersom merparten av alla heteroäktenskap ju leder till barn. viljan är oftast barn, vare sig det nu blir så eller inte. poängen är alltså: det kan, i bästa fall, leda till barn.
VIDARE fortsätter artikeln:
"Även bland homosexuella i Sverige finns det grupper som förespråkar denna linje; att bevara den nuvarande ordningen; partnerskap för homosexuella och äktenskap för heterosexuella. Detta är ett erkännande av den tusenåriga definition ordet äktenskap har och visar respekt gentemot de grupper som ser äktenskapet som något viktigare än enbart en juridisk fråga."
JO, det kan ni ju tro. och ni kanske hittar typ fyra stycken. för det finns en hel drös hbt-personer som går omkring med genuint självhat som följd av folk som de som författat den här artikeln. de är människor som inte förstår att förmågan att känna kärlek till någon annan är det största människan har inom sig. de har förstörts av deras samhälle till att tro att heterosexualitet är något biologiskt. något korrekt. att de helt enkelt är fel. men så är det inte. i övrigt motsätter sig vissa hbt-personer könsneutralt äktenskap eftersom de i praktiken förespråkar könsneutralt partnerskap. äktenskapet är besudlat av homofoba diskussioner och därför vill vissa inte tas in i det på nåder. ungefär. men att det är av respekt för kristna, högerkonservativa, förtryckande människor. no no no no no. don't think so.
DÄRTILL kommer oro inför att den svenska misslyckade intregrationspolitiken skulle gå under ännu mer av att folk från andra delar av världen inte alls skulle kunna förstå oss och känna sig obekväma och pang! isolera sig ännu mer. för att ta ett nyligen tv-aktuellt exempel så lät ju inte sverige bli att anamma antiagalagen för att folk från andra länder skulle tycka det var jobbigt att komma hit. och skribenterna orerar mycket utifrån barn-perspektivet. just den lagen är ju starkt förknippad med barns rättigheter. barnets bästa. så var har barnen det bäst? i homosexuella, kärleksfulla familjer eller i heterosexuella våldsamma familjer? i övrigt ska vi självklart gå i bräschen. för allas rättigheter. frågan om det könsneutrala äktenskapet har ingenting med vare sig barn eller månggifte att göra. jag är passionerat monogam. det har ingenting med vem jag älskar att göra. det har bara med ATT jag älskar någon att göra. och då vill jag inte ta i nån annan. usch och fy. otrogen och gift med flera kan man vara när man inte älskar en själ. och otrohet, ryktas det, figurerar ganska kraftigt i heterosexuella äktenskap. så vem är egentligen pappa till barnet? fråga ibsen, han visste. men vet man att det är svensk politisk anständighetsdöd att skrika "jag hatar hbtfolk" (och glöm inte - olagligt utanför religionens namn!) så får man skrika "jag värnar samhällets fortlevnad". eller "jag värnar barnen".
FÖR tänk om med en könsneutral äktenskapsbalk varenda svensk plötsligt vågar gräva fram sin inre homo och ingå barnlösa äktenskap! då blir det liksom inga barn! och sverige liksom försvinner! och vi är människor så vi får inte vara som djuren och skaffa barn heterosexuellt, provrörslikt eller verkligt, för att sen uppfostra dem i vår lilla homofamilj. för det är väl inte biologiskt?! suck. wake up and smell the animal kingdom. lägg bara ner det där "naturliga" heterosnacket. djurvärlden är, liksom människovärlden (om man nu vill separera dem vilket kan vara smart just i den här diskussionen) ett enda sexuellt och socialt sammelsurium. men det strikt heterosexuella äktenskapet, det är en mänsklig konstruktion som aldrig någonsin har varit annat än förtryckande. utrota. idag.
Tuesday, May 29, 2007
+/-
idag mår jag illa över att "hotell rwanda" går på en tv-kanal som heter "TV1000 Action".
filmen är absolut viktig att se och otroligt välgjord och bra utöver det livsviktiga, nutidshistoriska ämnet. men det är inte action. nånting i mig vred sig av illamående av den kopplingen. våldsamt. smärtsamt.
annars har dagen varit lite politisk. det var skönt. välbehövt liksom. vitalitetsinjektion.
filmen är absolut viktig att se och otroligt välgjord och bra utöver det livsviktiga, nutidshistoriska ämnet. men det är inte action. nånting i mig vred sig av illamående av den kopplingen. våldsamt. smärtsamt.
annars har dagen varit lite politisk. det var skönt. välbehövt liksom. vitalitetsinjektion.
Subscribe to:
Posts (Atom)
