blygsamhetens ansikte.

min utflykt till det turkiska språket går alltför långsamt, men det är så mycket annat som ska hinnas med. som kommer i vägen. jag tror egentligen jag är ypperligt lagd för att vara ekonomiskt oberoende; inget av det jag drömmer om att ägna mig åt kommer någonsin att generera pengar. min, trodde jag halvbehandlade, prestationsångest fick sig en släng när jag fick tillbaka ett seminariepaper med idel lovord. ett paper som jag var högst tveksam till om jag överhuvud hade samvete att lämna in alls. när folk berömmer mig tycker jag därför sällan om dem, eftersom det signalerar att de har så låga förväntningar på mig. jag skulle nog på allvar behöva göra något åt det där, men tråkigt nog för mig är det ju samtidigt en egenskap jag är rätt nöjd med. om människan inte strävar efter kvalitet, vad ska hon då göra med sitt liv?

nu ska jag iväg och köpa biljetter till gardell. kanske är det också en del av varför jag tycker så mycket om jonas förresten. han verkar också alltid tveka så mycket. helt i onödan, men det är ju så det ska vara. kanske, kanske, intalar han mig att jag med denna egenskap som är så snarlik hans också kan hysa ett, om än i mitt fall bara ett litet (men ändå!), geni.

there you have it, folks. blygsamhetens ansikte.

yinede geldim dünyaya
bilmedigim sey yok ki

allting kommer åter

det här är mycket enkelt. min gamle vän började blogga igen. så jag gör också nån sorts nostalgitripp.

det stora är kanske att jag har inlett ett försök till ett konsumtionsfritt år. eller ja, konsumtionsminimerat år är väl mer rätt att kalla det kanske. tanken är att allt som köps måste ersätta ngt som gått sönder eller fylla ett reellt behov. och det går bra hittills. kanske blir det nån extra utsvävning i mataffären (ety jag har valt att inte inkludera maten), men det är fascinerande så snabbt det går att helt vänja av tankarna vid att man kanske ska köpa nån ny pryl.

saken håller bara på att kompliceras lite av att jag nog inte bor för mig själv så länge till. och en flytt introducerar ju alltid idéer om nya ting. och kommer det att fungera att försöka flytta ihop med ngn som inte spenderar året efter samma princip?

det som precis hade blivit så lätt, blev plötsligt återigen ett huvudbry.

insomnia

jag vet inte riktigt vad det är, men jag är allmänt ur balans denna veckan. det kan bero på många enskilda saker, fast troligast är att det är en kombination av omständigheter. jag är lättirriterad, håglös, omotiverad, nämn det du.

jag vet att det finns ett antal saker jag måste göra för att komma ur det.

1. gå och lägga mig i tid och komma upp i tid
2. gå ut i världen, nu när foten faktiskt håller för promenader
3. söka fler jobb
4. komma igång med att skriva igen, dokumentet är inte rört på typ 6 veckor.
5. läsa tidningen hyfsat väl de flesta dagar
6. äta bättre och mer regelbundet.

världens enklaste saker. förutom att söka jobb, det är ju toksvårt.

det här är jag som gör slag i saken.

godnatt.

out of character

Som en följd av att jag stukade ena foten lite för illa för mitt eget tålamod har jag de senaste veckorna tittat otroligt mycket på tv. för det första har jag börjat se om lost från säsong 1 och är nästan enda framme nu. jag la ner lost en bit in på s3, men har hört så mycket bra om s4 och nu när jag hade all världens tid för mina ögon... säsong 4 är fö också mycket bra där jag nu är halvvägs in. gott att jag återupptog.



Annars mycket film och så har jag ju sett IDOL! Hela kvalveckan och en del av slutauditions och nu känner jag ett visst kvarvarande behov av att skrika ut min sorg över att Elias Ringquist åkte ur. Nog för att idol kanske inte är bästa forumet för landets riktigt talangfulla musiker, men det hade varit sååååå najs att bara få honom serverad en gång i veckan och det skulle ha varit väldigt interssant att se honom i alla dessa olika teman. Eftersom att jag är stenålder med det hära med internettttttet så förvänta er inte ett inlagt youtube-klipp, men jaja, här är LÄNK iaf. Tänk vad hon kan!



Jag valde klippet med försnack bara för att jag inte hade så bra koll på honom från början och suckade så förutfattat när han pratar om att han har "jobbat väldigt länge med musik". Och så är ju killen lite äldre och har grund för sina ord för en gångs skull! Jajamensan, och det finns inget jag älskar mer än när människor tvingar mig att inse mina fördomar! Nu måste man ju vara aktiv och leta efter saker som trillar ut från den här mannen framöver mer fokuserat. Fast jag kan faktiskt tänka mig att jag kommer att göra det denna gång. Håll mer koll på Myspace och http://shymusic.com.



Ändock kommer jag nog att fortsätta se idol ett tag till nu. Såvida inte även Sepideh åker ut. Mest för att hennes röst är lätt outstanding, men också ganska mycket för att hon kanske är den vackraste jag nånsin sett (vid sidan om karina lombard...). D.A.M.N. Jag svärmar lite lätt och tänker att så vackra är de inte när de är straighta. Så nu ska hon bara komma ut, träffa mig och kunna ignorera att jag är i det närmaste tondöv. Låter det långsökt? Kanske. Men jag håller hoppet vid liv. Kanske lite motiverat av 2*gayvärldens anthem uppföljt av i kissed a girl. Tjejen får helt enkelt faktiskt leva med att vara årets flickfavorit bland flickorna på rätt sida!

att bara nästan vara sjuk

jag är sjuk, men jag är inte sjuk. jag mår "bra" hemma i soffan och får det klart för mig när jag får för mig att cykla till matvaruaffären att allting inte står rätt till i luftrörstrakten. jag är allmänt dålig på att vara sjuk om jag inte har sådär 40 graders feber och är utslagen. fastän jag kan vara värsta slackern blir jag otroligt otålig av det här. försökte övertala min tränare om att jag skulle komma och titta på när laget tränade, men blev uppmanad att stanna hemma och bli frisk. och jag vet. det är så man ska göra. men jag har slutat hosta. har bara lite lite, lite ont i halsen när jag sitter still. tricket är konstant te. gör under för halsillusioner.

förra hösten satte jag virusinfektionen i hjärtat. och jag är hemma nu bara för att jag blivit vuxen nog för att hindra det från att hända igen. så vad har jag gjort? jag har tittat på film (guardian var verkligen b-filmernas b-film och karina lombard hade dessutom en väldigt liten roll, incredibles är alltid incredible svt räddade gårdagskvällen med bröllopsfesten och ang lee är ju alltid ang lee och homotema på film är ju alltid förlösande ovant även om jag sett bröllopsfesten förr), men är lite för rastlös, har bakat kärleksmums därför att... tja, varför se till så man har plats för MAT i frysen, börjat lära mig audacity för att skapa 45 sek intervaller för styrketräning. läst en del, lekt med katten mer än under den senaste månaden kanske, därefter försökt leka med katten som tröttnat för längesen.

jag har inte skrivit på min bok. jag har inte sökt andra jobb. kanske imorgon. om jag förmår mig själv att stanna hemma en dag till. det blir så konstigt att söka jobb om man är sjuk. "hej, jag är krasslig, tror ni inte jag passar in hos er?" och ändå. jag är ju nästan aldrig sjuk.

och det är märkligt att tv inte är fyllt av sport hela dagarna. eurosport har bytts ut mot tv4 sport i min tablå och det innebär att jag kommer att få vänta i 4 år på att få se innevolleyboll på tv igen. *suck*

usch, nu gör det ont igen. mer te.

det är kanske så här jag är.

jag har börjar skriva igen och genast mår jag mycket bättre. inte för att jag är en manodepressiv, rödvinsdrickande-i-tid-och-otid människa, men jag förstår hur människor som lever sina liv endast med kreativiteten som vän och försörjning kan utveckla sådana tendenser. man mår inte bra när man inte skapar eftersom man börjar tvivla på ens förmåga till det där som får det att bränna i självkänslan på ett alldeles säreget sätt, men samtidigt tappar man lite koncepten när man är mitt uppe i det. skjuter undan behov av sömn och föda och allt det där andra. inte så att man skadar sig själv på allvar, bara så där lite lagom så att man rubbar sina cirklar. tappar prioriteringsförmågan. hälsan tex. vad man ska ägna sig åt så att man faktiskt kan betala sina räkningar och så där. jag har sökt ett jobb jag kommit på att jag verkligen vill ha. tyvärr kom jag nog på det lite försent, det känns inte som att ansökan var tillräckligt bra. och nu har jag jinxat det genom att berätta det för nån. finns det ett svenskt ord för jinx?

mina brister i den svenska ordförrådet blir allt tydligare när jag skriver mycket. hur kan det komma sig att född och uppvuxen med svenska som modersmål måste jag ändå skriva mot svensk-engelskt lexikon eftersom min text annars skulle vara alltför utblandad av engelska ord inom citationstecken? när jag var konfunderad tonåring och trött på sverige (dvs mitt liv i sverige...) tyckte jag det var lite coolt. det är en bra sak att komma ihåg när det känns som om man inte har kommit någonvart på tio år. jag läser mer böcker på svenska igen. inte bara av svenska författare, men andra författare översatta till svenska. för läste jag nästan uteslutande översättningar till engelska eller engelska som originalspråk. idioti. samtidigt sitter man och suckar över victorica silvstedt (?) för att det låter så patetiskt när hon blandar till höger och vänster. hon har ju för gudarnas skull bott utomlands. det är mer än vad jag har att skylla på.

om det bara gjordes mer svensk kvalitetsfilm. det görs ju mycket bra svensk tv. jag äger flera tvserier inser jag nu när jag går igenom samlingen. filmer däremot? kopps. fucking åmål. och det var allt. hm. borde kanske köpa mer svensk film som inte är typ bergman. jag har ett visst minne av att jag överlevde lust och fägring stor.

annars blixtrar det inatt. inget muller, inget regn. bara blixtar. över danmark eller så. det är märkligt. det hade varit trevligt med ösregn. det var trevligt igår. te på balkongen i ösregn i mörker. det är ta mig tusan kanske nästan så bra det blir. och mitt gröna södermalm har tagit slut. så nu har jag druckit igenom alla de tesorter jag har på ett och samma dygn. de där sorterna jag annars inte vet varför jag har. de är bra. men de är inget g.s. eller mareld. mareld är bra. men det har jag lovat mig själv inte införskaffa till mig själv. inte så länge indi bor nära nog för umgänge. det blir bättre så. mareld är bra, men jag är rädd för att det blir något sämre om man tar bort det från sin hemmiljö. som utan tvekan är indis soffa. och nu är hon ute och reser och det är trevligt för henne, men jag har ändå kommit fram till att hon bör komma hem snart.

och nu måste jag börja få ordning på prioriteringarna eftersom jag har lovat mig själv step-pass imorgon vid allmän lunchtid och jag har fler ord att skriva på annat håll innan det finns möjlighet att skapa ro nog för sömn. kanske bör jag göra det här oftare peter. det kanske går fortare då. och oavsett hur lång tid det tar för dig, så ja. du borde också göra det här oftare. hoppas det är bra med dig. jag ska höra av mig någon dag. imorgon när jag köper mer te får jag inte glömma att köpa nya operor.

vår gode vän händel var för övrigt en satans begåvad kille.

rödgrön röra vs. blått kaos: 3-1.

allting bara snurrar i mig inatt. jag borde sova för jag har en tidig tvättstugetid som just nu rinner mig ur händerna genom att jag kommer behöva sova mig igenom den. jag är för rastlös för att sova, men även för att göra någoting konkret av vakenheten.

jag har nån sorts behov av att blogga, för det är ju rastlöshetens aktivitet nummer 1 i mig, men kan inte förmå mig att samlas kring ett ämne. jag vill läsa ut boken jag läser, mest för att jag vill bli av med den - den är inte särskilt bra längre. jag vill skriva vidare på min bok, men texten får ingen struktur. jag har för mycket av den i huvudet nu för tiden. inte så bra kanske, det är ju ord och text jag brinner för egentligen.

jag kommer att vakna för sent imorgon och få för lite gjort och besvärja dessa meningslösa timmar.

detta slåss i mitt huvud och stör mig: varför kan jag inte vara lite glad när FRA-lagen iaf återremitterats? även om jag har noll egentlig förståelse för moderater eftersom de inte verkar styras av någonting annat är privatekonomisk maximering för egen del och därför går omkring med övertygelsen om att det största sittande regeringspartiet inte kommer göra några vidare ansträngningar åt att förändra lagen så att den uppnår vissa grundläggande anständighets- och "demokratiska" principer. statsvetstudier har för alltid omöjliggjort användningen av ordet demokrati* utan milslånga defintioner, men som sagt ostrukturerad. jag är ju egentligen väldigt tacksam över att där fanns några stycken som ställde sig upp, de räddar partisystemet när de gör det i väl utvalda, viktiga frågor. de ökar på känslan av att det är möjligt att vara partipolitiskt engagerad. jag borde ta tag i det där när jag skaffar ett mötesvänligt 8-5 jobb en dag. vilket fö borde vara snart. publicised note to self.

och jag undrar om M& S får egna barn ihop. varför kommunicerar inte mitt undermedvetna (eller var tusan den här historien nu håller hus i mig) med mig på den här punkten. det börjar bli vitalt för möjligheterna att utveckla boken på flera olika håll. bara flyr jag in i en säker zon när jag försöker tvinga fram övertygelsen om att de inte får det? varför i allsindar vill jag i så fall göra det? jag har ingen ärlig känsla för det.

och jag undrar varför jag har så tunga hbt-dagar när jag bor i ett så pass anständigt land som jag gör. ibland tänker jag att jag är ovanligt klen och inte skulle överleva på så många andra platser. jag är bara så trött på kd-typer och direkta och indirekta möten med så många så onödigt trasiga individer. jag blev otroligt trött egentligen när fredrik gav efter och sköt på äktenskapsfrågan. inte för att jag ju förväntar mig nåt alls från honom som på något sätt skulle gagna mig eller merparten av mina medmänniskor, men en och annan mycket anständig människa ingår ju i partier som har hjälpt honom att bilda regering. tråkigt att det är fel folk som styr vad som skulle kunna vara den liberala fronten i vårt land. det är väldig skillnad på att ha motståndare med vilka man debatterar vägen till ett gemensamt mål och andra med vilka man helt sonika debatterar olika mål. inte för att jag är ute och debatterar förstås, men ja. principen mitt i natten. mycket snack, lite hockey. i verkligheten är jag ju trött för tillfället. och alldeles på tok för oinsatt i mycket för att göra några geniala politiska inlägg oavsett nivå. men M&S kanske har barn så det var det väl värt. aaaaarrrrrrrrrrggggggggggggggggghhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh.

jag bläddrar igenom aktuellt i politiken, men orkar inte riktigt läsa saker ordentligt. s, v & mp vann fotbollsmatchen mot alliansen - det var kul. ungefär där hamnade mitt engagemang. men jag minns partiledardebatten från förra veckan när jag ser bilden på mona. jag saknade maria wetterstrand där, men hon tog iaf debatten mot tolgfors i aktuellt (tror jag det var). borgerlighetens partiledare har iaf inte lärt sig debattera mot mona än. det var lite komiskt. lite långrandigt blir det ju eftersom de alla ska säga samma saker fastän de är fyra stycken med ett helt lands styre att kunna diskutera, men jag tycker hon håller ut fascinerande bra. det är därför jag nog inte skulle kunna hänga i riksdagen. jag skulle helt enkelt tröttna och skaka på huvudet med nåt halvt förlöjligande leende och säga "men lille vän, som jag sa till de andra tre....". men det är bra. vi vet iaf att de... ööhh... inte tycker att oppositionen erbjuder ett alternativ att rösta på. varför de nu oroar sig över det. jag tycker att de kan oroa sig över andra saker. som att i värsta högkonjunkturen så skär man sönder skolornas budget i lund, region skåne höjer kollektivtrafikpriserna och tandvårdstaxorna för meningslösa skattesänkningar. fast ja, gladeligen kunde ju nån av dem orera sig varm över deras folkvänliga tandvårdsreform, var inte det komiskt.

jag borde verkligen sova.

om bara caesar hade kunnat låta bli att blanda in kleopatra. då hade kanske boken slutat bättre.

Extas. Bra. Trist. Poängen med allt. Det sexiga. ESC - just i den ordningen.

vad är väl en ESC-final utan att min blogg får nytt liv och några kommentarer kring spektaklet?!

1. Turkiet var överlägsna alla andra, men jag räknar inte med att min favorit ska vinna igen på ungefär 25 år efter ifjol, så lalalalalalalalalala. Jag är hrmmm, lätt totalförälskad i sångaren och när han under festivalen kommer hit: "Beni büyütün" så vill jag krypa in i den här låten också. Så. Jäkla. Uppfyllande. Komplett. Fenomenalt. Överlag annars var årets starfält ovanligt tunt, I must say. Vissa poäng till Israel (men den kräver tid att få växa) och Frankrike också. Ganska många till Frankrike när jag tänker efter.

2. Dimas låt var sämre än "Never Let You Go" från 2006, men klart bättre än den hemska grekiska tuggummipopen med den fruktansvärt iq-befriade texten och en sångerska som gav åtminstone en fasad av att vara ännu tommare innehållsmässigt än låten. Tur att Ukraina gick om. Visst var det lite mycket hud och former, men det var riv i låten samtidigt och jag gillade hennes röst. Och varför allt detta gnäll om copycattande/stulen klänning? Charlotte har ju bytt från MF och ukrainskan hade ju silver redan i sin video. Hur fick vi patent på originaliteten? Länken för övrigt till DN, som lämnar söta små kommentarer om alla låtarna och verkar t o m störas mer av Dimas passionerade inlevelse från sekund 1 än jag gjorde, men vägen gick det ändå.

3. Hero var lika tråkig i ESC som den var i MF och jag förstår fortfarande inte varför nån föll för den från början och hur nån trodde att den skulle ta Europa med storm. Jag som inte ens trodde den skulle gå till svensk final - hoppla. Den är gammaldags och kommer aldrig loss och Charlotte är bara sååååå mycket allvar och helt utan publiknärkontakt och glimt i ögat (på scen). Det är så "här är vi och där på andra sidan muren är ni" och absolut noll självironi. Dessutom fattade jag aldrig det svartvita eller lasrarna eller tja, nånting. Misstolka mig inte - visst är det "proffsigt", bara ofantligt gäääsp samtidigt. Ungefär som att det inte är nytt för att ingen tänkt på det innan utan nytt förr att alla ratat det innan. Hero kom bland de sista inte för att den var sämst utan för att den var grå och bland de mest intetsägande. De som är sämst kommer allra sist eller ungefär i mitten. Så är det ju jämt. Och dessutom igen, vem i allsindar vill rösta på nån som redan har vunnit? Guuuud vad tråkigt. Speciellt efter att Sverige bara låtit det gå ett par år sedan man skickade förra gamla vinnaren? Hej Europa! Carola och Perelli - det är de enda artister vi har. *SUUUUUUUUUUUUUCK* Det har verkligen förvånat mig att pressen verkat vara så otroligt förenad i sin lovsång till "Hero", men det kanske man måste vara för att få ha kvar sitt jobb nästa år, vad vet jag.

4. Det värsta är nästan, och detta är ju egentligen gammalt men jag bloggade ju aldrig om MF, att jag inte är så himla säker på att Sanna var så mycket publikfavorit som alla vill få henne till i efterhand. Jag och mina vänner röstade i första hand på Rongedal och BWO men gick över till att "ösa" röster över Sanna när det stod klart av juryrösterna att kampen stod mellan de två bidragen. Empty Room var ju mil bättre än Hero, bara inte bäst för det. Alltså lär ju Sanna efter ett tag ha fått alla anti-Hero-röster också. Sanna kanske inte alls hade vunnit folkets röst om den omröstningen avslutats innan juryrösterna redovisades. Dvs, jag vet inte om svenska folket hade bättre smak än juryn egentligen.

5. Take Me to Your Heaven var så sjukt bra och rätt DÅ (och är ju fortfarande så bra, men möjligtvis inte så rätt...), så detta var lite synd - men jag hoppas att det får svenskarna där ute att tänka lite förbi säg 1997 nästa år och satsa på att rösta efter låt snarare än artist (för det måste väl ha varit vad som skedde eller?). Tills dess kan man fundera över hur det hade gått för de svenska pärlorna som aldrig tagit sig till ESC istället. Som: live forever, roma, lay your love on me, the arrival, not a sinner nor a saint, (och schlagern som nog inte skulle gå hem i europa men som var bra för det - kalla nätter), i remember love och säkert nån till. Jag brukar ju inte orda så mycket om att vi ska gå in för att vinna, det är ju inte för vinsten man diggar ESC, men jag tycker vi ska skicka bra och utmanande saker. Sånt som kanske inte vinner alla röster, men som får några där ute i Europa att tänka att deras liv innerligt är berikade nu efter att de fått ta del av nåt därute de inte hade fått tillgång till annars. Så som jag är säker skedde med The Ark. För de små pojkarna passar ju inte alla, men för de som de passar, passar de ju så jäkla nödvändigt bra. Som Mor Ve Ötesi. Som Shiri Maimon. Som Marija Serifovic.

och slutligen... som punkt 6... så var ju såklart öppningsnumret bäst. Damn! Women! Kanske värt att köpa en DVD bara därför?! ;)

Massa kärlek.

tankemässig rundgång

jonas gardell skriver om ensamheten. som vän. som ovän. hur man vill tillhöra grupperingar av andra, men inte förställa sig. jag vet inget annat fenomen som kan kasta en så tvärt mellan lugn och förtvivlan. jag brukar ibland lite halvt på skoj, men också halvt på allvar, kalla mig för enstöring. och jag kan älska att bara få vara med mig själv, jag älskar hur man om och om och om igen kan förvåna sig själv. jag älskar umgänge med främlingar genom deras skrivna ord eller deras bildliga visioner. jag kan sitta själv och tänka att "just nu skulle precis alla störa". men helt plötsligt kastas man ju in i omedelbara attacker av behov av någon annan. någon som känner en och strålar. någon som rör vid en och som man kan röra vid tillbaka. någon som bara finns där som en bekräftelse på att det man fascineras av hos en själv inte är en villfarelse utan verkligt. att man är värd att förundras över. men i valet mellan ensamhet och umgänge med människor som inte tillför en energi är det så lätt att välja ensamheten. och det skapar inte bara frågor om hur man då når ut med sin kärlek i rädslans rum, det innebär också svåra frågor av en annan natur:

om ens vägran att kompromissa sig själv ger en riktigt genuina vänner och man bemöter andra utifrån samma princip, dvsa att de inte kompromissar sig själva heller, hur många underbara själar missar man då, eftersom de kanske går omkring i förminskade versioner av sig själva?

hur många av de man möter orkar bara inte visa all sin briljans just när man själv träffar dem? hur många som brinner för samhället hade en självcentrerad dag just då? hur många vill vara själva just den dagen, men hade behövt en panik-vän dagen, eller timmen, efter? hur många har en panikvän över huvud taget? en enda de kan ringa när rädslan tillfälligt tar överhanden?

för att inte tala om letandet efter någon man kan leva med hela livet (så mycket man nu letar). hur många vackra kvinnor lever passionslösa heteroliv? hur många vackra män är betydligt mer djuplodade och allmänmänskliga än mansnormen tillåter? under ett liv, hur många potentiellt fantastiska, enastående människor väljer man bort för att deras fasad inte håller måttet? hur ser min fasad ut? hur länge måste man umgås med mig för att se vem jag är? hade jag velat bli vän med mig själv om jag träffade mig i form av en främling? ens oftast?

jag har skrivit tidigare att det är min förlust när jag väljer bort folk baserat på första intryck, men när andra väljer bort mig? är det automatiskt då bara deras förlust? så är det ju inte. min poäng här var inte att försöka skjuta över en del av ansvaret på de jag väljer bort, men att fösöka ta ansvaret för de som kanske väljer bort mig. för att återgå till mona så pratade hon även om försoning. man måste försonas med de man släppte in som gjorde en illa så man inte konstant bygger en högre mur runt sig själv.

det som verkar så svårt för många, att älska ensamheten, det kommer så naturligt för mig. att älska världen i dess mångfald och tillkortakommanden, det är det som är konsten. det är det som kräver något extra stort.

meningen med livet

jag har tänkt på mycket det senaste dygnet, på när jag var ung och hur länge man skulle överleva om någon frös fast en i 15-årsåldern. det var så mycket känslor som var så mycket mer intensiva och som växlade med sekunder emellanåt. så oförstående föräldrar och så konstiga kompisar och icke-kompisar. så viktiga förebilder som kunde göra och förgöra en, så ofullständiga och outvecklade tonårstankar och känslor. var ur allt det kaoset kom lugnet och kärleken som bor i mig idag?

idag kom jag nämligen på meningen med livet. det är ingen liten grej, men det kom som en uppenbarelse. medan jag lyssnade på webben på sommar i p1 med mona (tänk på att länken bara funkar upp till 30 dagar efter 3 augusti). jag har förklarat det tidigare i nån kommentar till någon hur viktig hon är för mig utan att skriva några spaltmeter. det känns så oerhört märkligt att hylla en person uttryckligen. det ger så lätt förvarningar om personkulter på något vis. men jag är så oerhört tacksam å samhällets vägnar för att kärleken är så stark i mona. å mina vägnar. det är för mig ofattbart att så många har svårt för henne, att allt de ser är trasig privatekonomi eller vad det nu verkar som. själv utsätts jag för knock-out varje gång jag hör henne tala. hon golvar mig alltid. för hon strålar alltid. hon har den inre styrkan av oändligt många människor i sig. hon håller stånd för samhällets skull. jag önskar jag kunde bli som henne. jag tror att hon uppnått meningen med livet.

meningen med livet är att lyckas med att alltid älska världen.

martin luther king jr sa:
"Even if I knew that tomorrow the world would go to pieces, I would still plant my apple tree."
(tack till gäst i jonas gardells gb för tipset.)

vi är idag så resultatinriktade i samhället. och otåliga. jag är själv otålig som få. problemet med kärleken är ju att den alltid existerar vid sidan om rädslan. vi för en ständig kamp men vi kommer aldrig att vinna något slutgiltig slag. det går inte att utrota rädslan. bara bekämpa den och bekämpa den. vi rör oss framåt och ibland förlorar vi mark, men meningen med livet, poängen med politiken, är tilltron till att kampen mellan kärlek och rädsla, så ofta omtalat som gott och ont, inte består av en konstant balans.

tänk på det. kampen mellan kärlek och rädsla spelar roll även om vi inte utrotar rädslan. vi minskar dess storlek, dess utrymme. när vi rör oss framåt på en punkt innebär det inte att vi måste tappa mark någon annanstans. när man blir arg över att vissa människor fylls till bredden av rädsla, när de uttrycker sin rädsla genom hat och påhopp: kom ihåg att det arga stämmer ur din egen rädsla för vad deras rädsla kan göra med samhället. hur den kan göra att samhället formas till en plats som skapar allt mer rädsla hos en själv. ilska gentemot andras rädsla är bara ett uttryck för rädsla över att ens egen rädsla ska växa.

(när man skriver rädsla många gånger ser ordet fel ut efter ett tag, så som vissa ord gör. visst är det fantastiskt att följande ord aldrig ser fel ut, oavsett hur många gånger i rad det står skrivet: kärlek.)

det enda som kan krympa rädsla är kärlek. det enda som kan få kärleken att växa är kärleken själv.

på mörka dagar, när man inte vet om man orkar älska världen, när rädslan knackar hårt på dörren, då när man undrar om den lilla kärlek man själv just då orkar uppbåda ändå inte bara kommer att drunkna i all rädsla, då finns det en man vars röst bär ord som numer alltid genljuder lite högre och lite starkare än andra i mig. Skriven av Tony Arata och Wayne Tester och framförd av Garth Brooks.

THE CHANGE

One hand
Reaches out
And pulls a lost soul from harm
While a thousand more go unspoken for
They say what good have you done
By saving just this one
It's like whispering a prayer
In the fury of a storm

And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me

This heart
Still believes
The love and mercy still exist
While all the hatred rage and so many say
That love is all but pointless in madness such as this
It's like trying to stop a fire
With the moisture from a kiss

And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me

As long as one heart still holds on
Then hope is never really gone

I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world we know
Never changes me

What I do is so
This world will know
That it will not change me


kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek

vanföreställningar och framtidslycka.

jag och min kompis började prata friskolor idag som en utveckling av ett samtal om studenter och vilka skolor som går ut vilken dag. jag kom fram till att de kommunala skolorna väl går samma dagar som när jag tog studenten för sju år sedan, men att man ju inte kan veta något om alla dessa nya friskolor. de verkar ju poppa upp oftare än det föds en ny kaninkull i landet nu för tiden. och jag tänker att min kommunala skola var jättebra och jag tror att de andra var det också. på gymnasiet men även under mina yngre dagar. ingen i lund borde behöva gå i friskola. jag lovar ingenting. men det borde iaf inte vara särskilt många. och säkert inte i några andra städer i sverige heller. så många styr sin energi helt fel. verkar nästan förutsätta att de kommunala inte duger eftersom det väl inte skulle finnas friskolor annars. varför skapar vissa, och hakar så många på, denna myten om att den svenska välfärden inte håller måttet? därmed inte sagt att den inte går att förändra, förbättra, men ibland kan folk få det att verka som om vi bor i ett halvt dysfunktionellt samhälle. helt vansinnigt. friskolorna är bara ett uttryck för nån sorts allomfattande skev verklighetsbild.

och till min lycka kom jag i alla fall hem och tänkte mig att jag skulle läsa ifatt lite i några av mina favvo-bloggar. sköna ulrika på dn ger sin syn på friskolesituationen. ååh, vad jag diggar bra bloggare. det står nog ganska högt upp på min lista över saker jag vill bli.

hmmm, det var något mer jag gått och tänkt på idag...

jo. igår var jag på besök på kc ranch som föder upp ekologiskt kött och sysslar med markskötsel (i princip) ute på revinge. för mig som inte äter kött var besöket otroligt givande och ganska mycket i mig vill nog börja äta kött igen om det kommer därifrån och är styckat här nere och transporterat direkt till affärerna. jag blev galet imponerad av de som har stället. besök deras hemsida vettja! det är ju sådan mat vi ska äta. köttet finns i lokalt omhändertagen och transporterad version lund i allas vår favoritaffär ica malmborgs. äter du kött, ät rätt kött.

fragmenterat. trafik. geografi. folkvett.

vissa saker är självklarheter. det här är såklart en självklarhet. själv kör jag bli ungefär tre dagar i veckan. inget gör mig gladare, skapar bättre känsla av trygghet än när jag ser att farbror blå är ute och gör kontroller. ta de som kör för fort. och ta framförallt de som mångdubbelt ökar på mina och andras risker att dödas av dem. jag har ingen överseelse med de som knarkar eller väljer att dricka alkohol och sedan köra bil. jag tycker det är fullkomligt vidrigt. detta är en så enkel politisk fråga. bara KÖR (haha, min humor är outstanding)! heja polisen. nästa gång de stoppar mig hoppas jag att jag får lov att svettas för samhällets skull. ibland är sverige så segt efter. klart det kan vara bra, men inte alltid. inte i den här frågan. eller i frågan om förbud mot att tala i mobiltelefon medan man kör. tillåt plåster. förbjud mobilsamtal. låt. mig. leva.

därtill upprörs jag, eller påminns eller ja, suckar vidare, över situationen på viss av ett land ockuperad mark. otroligt nog avvisar tydligen Israel Amnestys rapport. surprise liksom. sysslar man med geografi dyker alltid exemplet "israeliska bosättningar och tillhörande infrastruktur" upp med jämna mellanrum. det är oundvikligt. israeliska makthavare har skapat dessa gränser i palestiniernas land inte bara för att omöjliggöra en vettig allmän palestinsk vardag utan även, märk väl, för att göra det väldigt, väldigt svårt för efterkommande israeliska politiker som kan tänkas ha annan agenda. nu är väl detta kanske inte så ovanligt i sig, tänk på när sossarna ska försöka köpa tillbaka både sjukvård och företag. jaja, ämne en annan dag kanske. poängen är att det inte bara är palestinier man misstror. man misstror även kommande israeliska generationer. man vill bibehålla sin idé till varje pris. se till att den finns kvar även när man själv är borta. vissa tror att världen krymper, att geografi blir mer och mer oväsentligt. men icke. bosättningar är förlagda, vägar dragna just så att palestinska städer ska skäras av från varandra. hela området måste vara vidrigt att bo i. mitt inlägg här handlar inte om alla ondskans handlingar som sker där, oavsett på vilken sida av den söta lilla väggen du råkar bo. eller om vardagliga förhållanden på respektive sida. men fatta. vad som tar två timmar för en tar minst en dag för en annan. det är makt. kontrollen av rummet är makt. och när någon har makten är någon annan maktlös. till mitt syskon i ett annat land flyger jag på ett par timmar. tänk dig om du hade din familj ett par landskap bort och inte fick ta dig dit. hej familjen, jag älskar er, men jag kommer visst ändå inte idag. kanske imorgon. ni vet hur det är. vi får se.

därutöver tänkte jag bara öppet hälsa till den av mina grannar några dörrar bort som blev våldsamt upprörd på mig när jag idag var ute med min katt. nästa gång - betänk att jag hade full rätt till att vara på allmän plats med mitt djur kopplat som sig bör enligt alla samhällets och hyresvärdens regler. nästa gång - betänk att allmän plats inte är revir för hunden på balkongen ovanför. nästa gång - tänk på att komma ut och snällt förklara vad du vill istället för att stänga dörren och ställa dig innanför och gestikulera aggressivt och säga/skrika/mima saker jag ändå inte kan förstå. jag hoppas innerligt att du är utarbetad. att du har en liten bebis som låg och sov och som du inte ville skulle vakna av hundens skällande. och hade du öppnat dörren och sagt det hade jag tagit katten och gått med en gång. och nästa gång hade jag kanske kontrollerat först om din dörr var öppen eller om hunden var ute. kanske. av hänsyn till dig. faktum kvarstår dock. att du borde kommit ut. och sagt till hundägaren, för mitt fel var det då rakt inte! och annars. lite får man tåla. hunden lät inte ens särskilt aggressiv, vilket också märktes på att min (väldigt fega) lilla katt inte blev direkt rädd för den. vad tråkigt det måste vara att ha så mycket ilska inom sig.

- men, tänk om alla blir barnlösa homos nu?!

JUST nu är det mycket homofoba stämningar i den europeiska luften. ministrar från den svenska regeringen (och andra svenska politiker) har tagit sig ut i europa för att visa svenskt öppet stöd för förtryckta hbt-personer i andra europeiska länder genom att tåga i pridefestivaler, öppnat ambassader och en ambassadör har dessutom hållit ett uppmärksammat tal. från polen kan man få känslan av att hbt är det stora hotet mot mänskligheten. ungefär. och man kan tro att sverige ligger i topp i försvarsligan av mänskliga rättigheter. men ändå. dn debatt släpper idag fram de där som orerar mot kärlek. för femtioelfte gången. och jag försöker kämpa för min soldariska tanke med de här människorna (som ju är i klar minoritet - jag vet), försöker förstå. men allt jag tänker är att när vi sållar oss till världens andra anständiga länder (sydafrika, spainen, holland, belgien och kanada samt de amerikanska delstaterna massachusetts & new jersey) kan de glatt få emigrera för min del. polen är ett jättehett tips. eller iran eller så. det finns ett gäng att välja mellan helt enkelt.
"Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion. Någon diskriminering handlar det inte om eftersom samkönade pars situation är annorlunda, vilket motiverar en annan juridisk behandling. Att det inte finns någon rätt för homosexuella par att ingå äktenskap har såväl en fransk överdomstol som Europadomstolen slagit fast, betonar utredningen."

JAG undrar: ska alla heterosexuella (läs de som gifter sig heterosexuellt) testas för sin reproduktiva förmåga innan det avgörs om de ska äktenskapas eller partnerregistreras? nej, självklart inte skulle väl författarna svara. eftersom merparten av alla heteroäktenskap ju leder till barn. viljan är oftast barn, vare sig det nu blir så eller inte. poängen är alltså: det kan, i bästa fall, leda till barn.

VIDARE fortsätter artikeln:

"Även bland homosexuella i Sverige finns det grupper som förespråkar denna linje; att bevara den nuvarande ordningen; partnerskap för homosexuella och äktenskap för heterosexuella. Detta är ett erkännande av den tusenåriga definition ordet äktenskap har och visar respekt gentemot de grupper som ser äktenskapet som något viktigare än enbart en juridisk fråga."

JO, det kan ni ju tro. och ni kanske hittar typ fyra stycken. för det finns en hel drös hbt-personer som går omkring med genuint självhat som följd av folk som de som författat den här artikeln. de är människor som inte förstår att förmågan att känna kärlek till någon annan är det största människan har inom sig. de har förstörts av deras samhälle till att tro att heterosexualitet är något biologiskt. något korrekt. att de helt enkelt är fel. men så är det inte. i övrigt motsätter sig vissa hbt-personer könsneutralt äktenskap eftersom de i praktiken förespråkar könsneutralt partnerskap. äktenskapet är besudlat av homofoba diskussioner och därför vill vissa inte tas in i det på nåder. ungefär. men att det är av respekt för kristna, högerkonservativa, förtryckande människor. no no no no no. don't think so.

DÄRTILL kommer oro inför att den svenska misslyckade intregrationspolitiken skulle gå under ännu mer av att folk från andra delar av världen inte alls skulle kunna förstå oss och känna sig obekväma och pang! isolera sig ännu mer. för att ta ett nyligen tv-aktuellt exempel så lät ju inte sverige bli att anamma antiagalagen för att folk från andra länder skulle tycka det var jobbigt att komma hit. och skribenterna orerar mycket utifrån barn-perspektivet. just den lagen är ju starkt förknippad med barns rättigheter. barnets bästa. så var har barnen det bäst? i homosexuella, kärleksfulla familjer eller i heterosexuella våldsamma familjer? i övrigt ska vi självklart gå i bräschen. för allas rättigheter. frågan om det könsneutrala äktenskapet har ingenting med vare sig barn eller månggifte att göra. jag är passionerat monogam. det har ingenting med vem jag älskar att göra. det har bara med ATT jag älskar någon att göra. och då vill jag inte ta i nån annan. usch och fy. otrogen och gift med flera kan man vara när man inte älskar en själ. och otrohet, ryktas det, figurerar ganska kraftigt i heterosexuella äktenskap. så vem är egentligen pappa till barnet? fråga ibsen, han visste. men vet man att det är svensk politisk anständighetsdöd att skrika "jag hatar hbtfolk" (och glöm inte - olagligt utanför religionens namn!) så får man skrika "jag värnar samhällets fortlevnad". eller "jag värnar barnen".

FÖR tänk om med en könsneutral äktenskapsbalk varenda svensk plötsligt vågar gräva fram sin inre homo och ingå barnlösa äktenskap! då blir det liksom inga barn! och sverige liksom försvinner! och vi är människor så vi får inte vara som djuren och skaffa barn heterosexuellt, provrörslikt eller verkligt, för att sen uppfostra dem i vår lilla homofamilj. för det är väl inte biologiskt?! suck. wake up and smell the animal kingdom. lägg bara ner det där "naturliga" heterosnacket. djurvärlden är, liksom människovärlden (om man nu vill separera dem vilket kan vara smart just i den här diskussionen) ett enda sexuellt och socialt sammelsurium. men det strikt heterosexuella äktenskapet, det är en mänsklig konstruktion som aldrig någonsin har varit annat än förtryckande. utrota. idag.

+/-

idag mår jag illa över att "hotell rwanda" går på en tv-kanal som heter "TV1000 Action".

filmen är absolut viktig att se och otroligt välgjord och bra utöver det livsviktiga, nutidshistoriska ämnet. men det är inte action. nånting i mig vred sig av illamående av den kopplingen. våldsamt. smärtsamt.

annars har dagen varit lite politisk. det var skönt. välbehövt liksom. vitalitetsinjektion.

orlando

jag har stannat hemma idag och dragit mig undan all kontakt för att läsa färdigt orlando av virginia woolf. det råkar var så att boken har förföljt mig under något för långt tid nu. med ca 40 sidor kvar är det som om jag inte har någon egentlig uppfattning. jag tror att detta i första hand är ett resultat av att jag helt enkelt tagit för lång tid på mig att läsa ut den. inte för att boken i första hand är tråkig eller på något vis dåligt skriven, utan nog snarast för att den är för lång. jag ogillar överlag långa böcker och skulle aldrig skriva en själv. fast det senare är väl snarare en konsekvens av enorm otålighet än något annat. mitt ex av orlando är dessutom sådant att texten är liten och tät och man kommer framåt, sidmässigt, alldeles för långsamt. jag är för övrigt en långsam läsare, aboslut ingen som plöjer mig igenom ord. jag läser sakta, läser om. smakar på orden, överväger meningars genialitet. orlando är en otroligt intressant historia, rent stilmässigt, men jag funderar på om jag inte är lite för konservativ för den. jag har inte bestämt mig än. jag är rädd för att mycket beror av tidsaspekten, kanske är jag lite rädd just för att jag har förstört en del av virginias genialitet genom att inte ägna henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. jag ser ju samtidigt hur boken omöjligt hade kunnat vara kortare utan att vara en helt annan bok. men ökat på min önskan att skriva har den, kanske i samklang med annat som händer, och kanske får min ursäkt till bokdomkument se några nya ord snart. fast för varje ord jag lägger till tar jag ju bort två, så det är bara en tidsfråga tills ett endaste ord återstår. undrar om det finns ett förlag som publicerar enstaka ord. jag hade kunnat bli rik på det kanske. tio år och det perfekta ordet.

och med viljan att skriva kommer ju alltid viljan att fly bort och jag vill ge mig ut och resa och se nya platser. andas annan luft, se nya kullar och borgar. men istället har jag försökt bota min överdosering av molitva med att beställa nya skivor. det känns redan som om det var ett dåligt grepp, jag kan inte se hur det kommer att fungera. efter oräknade tider av upprepning blir jag otålig av att höra annat i tjugo minuter. ibland utökar jag dock endast med ett par andra "höjdar-balkan-ballader". det går lite bättre. de får mig att längta till uteserveringar bland språk jag inte förstår. de får mig att uppleva ökad önskan om ensamhet och en stark känsla av att den värld jag har runt mig i min närhet är ute på så fel spår.

karaktärsflaw

jag skulle egentligen låta det vara där. det här med esc, men nu ger sig ju min dn-ljuspunkt ulrika kärnborg in i diskussionen. och jag tycker synd om henne om hon inte minns något enda från sina få besök i schlagervärlden. för som tidigare nämnts, även om det mesta inte tål att minnas, så är det ju inte det som passerar en förbi som är det viktiga. så jag erbjuder här länken till den instrumentala versionen av årets vinnarlåt. jag hoppas att den inte går någon spårlöst förbi. så kan vi få slut på alla argumentationer om öststatsfavoriseringar. låten är en genuin komposition likt få. i världen. tävlingssammanhanget bortglömt för längesen. framförd som lesbisk kampsång eller inte.


för övrigt gillade jag inte omskrivningen av det sista citatet. av andra skäl. det var att göra något löjeväckande av någonting allvarligt. det förminskade ursprungscitatet.

den bitterljuva segern

det var en fin liten födelsedagspresent europa bjöd på. kärlek. till låten. den är beskriven tidigare (se här) så det hoppar jag över. iaf. genast drar tjafset igång om öst/västpolarisering. grannsämja har alltid rådit i denna tävling, nu bara gnäller vi för att fler länder kommer till. konkurrensen ökar. lägg ner. det är inte det det handlar om. mattias dahlström (dn) påpekar korrekt. att the ark inte gick hem i europa förvånar mig egentligen inte. jag visste att antingen vinner den, eller så kommer den långt ner. folk måste fatta och det är svårt första gången man stöter på the ark. och tv-produktionen gjorde sig inte. första gången jag hörde "the worrying kind" hade jag också lite svårt för den. och the ark är ändå lite lagom husgudar utan att jag blir fanatisk. hade jag inte haft förkärleken till bandet hade låten inte heller fått min röst. och jag tror den kräver goda engelskkunskaper för att förstås.

faran för esc är inte öst/västpolarisering. det är en fråga om kvalitet. det är en fråga om att alla som vill att esc ska handla om kompositioner ska behöva rösta på den musikaliska förhandsfavoriten för att undvika idiotivinster. det fantastiska i att marija vann förtogs av att ukraina kom tvåa. löjeväckande. och västländer skickar hur mycket skit som helst. så "båda sidor" är av samma skrot och korn. ukraina råkade bara vara allra värst denna gången. kanske krävs istället en bön för förhöjd kvalitet till 2008. iaf. jag kommer fortsätta somna, vakna och leva till molitva. jag har ännu inte krupit ut.

tänkande människa håll ut; det kommer en morgondag

jag har egentligen inte tiden för mig att blogga just nu. jag hoppas jag kan utveckla detta senare idag. men om någon undrat; detta är varför jag inte är moderat. eller kan ta argument från någon som ingår regering med dem. för visst ska vi jobba i sverige. vi alltså. inte "dem". de tar våra jobb gör de. eller vad är det billström menar? vad spelar det för roll om invandrare som arbetar kommit hit för att just arbeta eller pga av misär och krig? eller vänta lite här nu. är det inte de som kommer hit av de senare skälen vi i FÖRSTA HAND ska släppa in? åååååå jag fattar ingenting. fyra år av mörker. det kommer att bli så många dagar av svenska akademien på högsta volym så det är tur de släpper ny skiva snart.

att de inte fattar. alla. ska. med. alla. behövs.

återbesök

jag gick tillbaka för att få ett avslut som kändes rätt och lugnt. jag rekommenderar alla i lundatrakten att besöka kulturen mitt på en veckodag. åtminstone om ni, liksom jag, har enstöringstendenser. det är bra med platser där man kan hämta kraft i ensamheten. nu ska jag tvätta fönster, diska och börja plugga.

Molitva, kao žar na mojim usnama je, molitva,
mesto reči samo ime tvoje.

Nebo zna, kao ja, koliko puta sam ponovila,
to nebo zna, baš kao ja,
da je ime tvoje moja jedina molitva.

in hate we trust

eftersom utställningen "in hate we trust" bara finns kvar i min närmiljö i en vecka till uppbådade jag kraft och tog mig dit. det är krävande att veta att man har något jobbigt framför sig och trots att jag kom till kulturen sköt jag på intrycket och besökte tre andra utställningar först. jag minns intrycket av "ecce homo" (på ett då ytterst heterosexuellt jag). fastetsningen av de mörka delarna som ett konstant illamående i ens medvetande. elisabeth ohlson wallins senaste utställning (med lars gårdfeldt, eva dahlgren) lämnar, och detta visste jag på förhand, inga andningshål. det är en beskrivning av hat. ondska pure and simple. vidrighet. vacker i sin estetik, men fylld av vidrighet.

jag befann mig inte därinne så länge som jag hade tänkt göra när jag först kom in. då var där tomt så när som på en annan tjej som tittade på ett av de sista fotona. det var skönt med tomhet, utrymme, ensamhet. hon gick ut. jag var själv. en ensam kille kom in. han gick ut. det var ok. allt i förhållande till situationen. för sådan är utställningen att varje bild ökar på förtvivlan, illamåendet, sorgen. så det är tungt att vara där. ens själv. och plötsligt, när jag (på första varvet) hade ett par, tre bilder kvar kom de- flera stycken. två här, två där. invaderande mitt rum av tomhet. det blev tryckande. kvavt. obehagligt. tårar i ögonen, irritation i själen. och jag hör inte helt vad två medelålders kvinnor säger till varandra framför bild nummer två, men undertonen är frän. någonstans handlar det om att det nog inte är rätt, mot barnen. den där hägglund kanske inte har så fel. och jag hör inte vad de säger helt, så jag kan inte konfrontera dem, men tonen av det river i mig och jag orkar inte mer. så jag skriver vad som måste skrivas i gästboken och går ut. tacksamheten till elisabeth för hennes utställning är enorm.

solljuset är kallt och hårt och pressande. människor tittar på växter. jag mår illa. går och hämtar cykeln och går hem.