tankemässig rundgång

jonas gardell skriver om ensamheten. som vän. som ovän. hur man vill tillhöra grupperingar av andra, men inte förställa sig. jag vet inget annat fenomen som kan kasta en så tvärt mellan lugn och förtvivlan. jag brukar ibland lite halvt på skoj, men också halvt på allvar, kalla mig för enstöring. och jag kan älska att bara få vara med mig själv, jag älskar hur man om och om och om igen kan förvåna sig själv. jag älskar umgänge med främlingar genom deras skrivna ord eller deras bildliga visioner. jag kan sitta själv och tänka att "just nu skulle precis alla störa". men helt plötsligt kastas man ju in i omedelbara attacker av behov av någon annan. någon som känner en och strålar. någon som rör vid en och som man kan röra vid tillbaka. någon som bara finns där som en bekräftelse på att det man fascineras av hos en själv inte är en villfarelse utan verkligt. att man är värd att förundras över. men i valet mellan ensamhet och umgänge med människor som inte tillför en energi är det så lätt att välja ensamheten. och det skapar inte bara frågor om hur man då når ut med sin kärlek i rädslans rum, det innebär också svåra frågor av en annan natur:

om ens vägran att kompromissa sig själv ger en riktigt genuina vänner och man bemöter andra utifrån samma princip, dvsa att de inte kompromissar sig själva heller, hur många underbara själar missar man då, eftersom de kanske går omkring i förminskade versioner av sig själva?

hur många av de man möter orkar bara inte visa all sin briljans just när man själv träffar dem? hur många som brinner för samhället hade en självcentrerad dag just då? hur många vill vara själva just den dagen, men hade behövt en panik-vän dagen, eller timmen, efter? hur många har en panikvän över huvud taget? en enda de kan ringa när rädslan tillfälligt tar överhanden?

för att inte tala om letandet efter någon man kan leva med hela livet (så mycket man nu letar). hur många vackra kvinnor lever passionslösa heteroliv? hur många vackra män är betydligt mer djuplodade och allmänmänskliga än mansnormen tillåter? under ett liv, hur många potentiellt fantastiska, enastående människor väljer man bort för att deras fasad inte håller måttet? hur ser min fasad ut? hur länge måste man umgås med mig för att se vem jag är? hade jag velat bli vän med mig själv om jag träffade mig i form av en främling? ens oftast?

jag har skrivit tidigare att det är min förlust när jag väljer bort folk baserat på första intryck, men när andra väljer bort mig? är det automatiskt då bara deras förlust? så är det ju inte. min poäng här var inte att försöka skjuta över en del av ansvaret på de jag väljer bort, men att fösöka ta ansvaret för de som kanske väljer bort mig. för att återgå till mona så pratade hon även om försoning. man måste försonas med de man släppte in som gjorde en illa så man inte konstant bygger en högre mur runt sig själv.

det som verkar så svårt för många, att älska ensamheten, det kommer så naturligt för mig. att älska världen i dess mångfald och tillkortakommanden, det är det som är konsten. det är det som kräver något extra stort.

meningen med livet

jag har tänkt på mycket det senaste dygnet, på när jag var ung och hur länge man skulle överleva om någon frös fast en i 15-årsåldern. det var så mycket känslor som var så mycket mer intensiva och som växlade med sekunder emellanåt. så oförstående föräldrar och så konstiga kompisar och icke-kompisar. så viktiga förebilder som kunde göra och förgöra en, så ofullständiga och outvecklade tonårstankar och känslor. var ur allt det kaoset kom lugnet och kärleken som bor i mig idag?

idag kom jag nämligen på meningen med livet. det är ingen liten grej, men det kom som en uppenbarelse. medan jag lyssnade på webben på sommar i p1 med mona (tänk på att länken bara funkar upp till 30 dagar efter 3 augusti). jag har förklarat det tidigare i nån kommentar till någon hur viktig hon är för mig utan att skriva några spaltmeter. det känns så oerhört märkligt att hylla en person uttryckligen. det ger så lätt förvarningar om personkulter på något vis. men jag är så oerhört tacksam å samhällets vägnar för att kärleken är så stark i mona. å mina vägnar. det är för mig ofattbart att så många har svårt för henne, att allt de ser är trasig privatekonomi eller vad det nu verkar som. själv utsätts jag för knock-out varje gång jag hör henne tala. hon golvar mig alltid. för hon strålar alltid. hon har den inre styrkan av oändligt många människor i sig. hon håller stånd för samhällets skull. jag önskar jag kunde bli som henne. jag tror att hon uppnått meningen med livet.

meningen med livet är att lyckas med att alltid älska världen.

martin luther king jr sa:
"Even if I knew that tomorrow the world would go to pieces, I would still plant my apple tree."
(tack till gäst i jonas gardells gb för tipset.)

vi är idag så resultatinriktade i samhället. och otåliga. jag är själv otålig som få. problemet med kärleken är ju att den alltid existerar vid sidan om rädslan. vi för en ständig kamp men vi kommer aldrig att vinna något slutgiltig slag. det går inte att utrota rädslan. bara bekämpa den och bekämpa den. vi rör oss framåt och ibland förlorar vi mark, men meningen med livet, poängen med politiken, är tilltron till att kampen mellan kärlek och rädsla, så ofta omtalat som gott och ont, inte består av en konstant balans.

tänk på det. kampen mellan kärlek och rädsla spelar roll även om vi inte utrotar rädslan. vi minskar dess storlek, dess utrymme. när vi rör oss framåt på en punkt innebär det inte att vi måste tappa mark någon annanstans. när man blir arg över att vissa människor fylls till bredden av rädsla, när de uttrycker sin rädsla genom hat och påhopp: kom ihåg att det arga stämmer ur din egen rädsla för vad deras rädsla kan göra med samhället. hur den kan göra att samhället formas till en plats som skapar allt mer rädsla hos en själv. ilska gentemot andras rädsla är bara ett uttryck för rädsla över att ens egen rädsla ska växa.

(när man skriver rädsla många gånger ser ordet fel ut efter ett tag, så som vissa ord gör. visst är det fantastiskt att följande ord aldrig ser fel ut, oavsett hur många gånger i rad det står skrivet: kärlek.)

det enda som kan krympa rädsla är kärlek. det enda som kan få kärleken att växa är kärleken själv.

på mörka dagar, när man inte vet om man orkar älska världen, när rädslan knackar hårt på dörren, då när man undrar om den lilla kärlek man själv just då orkar uppbåda ändå inte bara kommer att drunkna i all rädsla, då finns det en man vars röst bär ord som numer alltid genljuder lite högre och lite starkare än andra i mig. Skriven av Tony Arata och Wayne Tester och framförd av Garth Brooks.

THE CHANGE

One hand
Reaches out
And pulls a lost soul from harm
While a thousand more go unspoken for
They say what good have you done
By saving just this one
It's like whispering a prayer
In the fury of a storm

And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me

This heart
Still believes
The love and mercy still exist
While all the hatred rage and so many say
That love is all but pointless in madness such as this
It's like trying to stop a fire
With the moisture from a kiss

And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me

As long as one heart still holds on
Then hope is never really gone

I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world we know
Never changes me

What I do is so
This world will know
That it will not change me


kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek