tankemässig rundgång

jonas gardell skriver om ensamheten. som vän. som ovän. hur man vill tillhöra grupperingar av andra, men inte förställa sig. jag vet inget annat fenomen som kan kasta en så tvärt mellan lugn och förtvivlan. jag brukar ibland lite halvt på skoj, men också halvt på allvar, kalla mig för enstöring. och jag kan älska att bara få vara med mig själv, jag älskar hur man om och om och om igen kan förvåna sig själv. jag älskar umgänge med främlingar genom deras skrivna ord eller deras bildliga visioner. jag kan sitta själv och tänka att "just nu skulle precis alla störa". men helt plötsligt kastas man ju in i omedelbara attacker av behov av någon annan. någon som känner en och strålar. någon som rör vid en och som man kan röra vid tillbaka. någon som bara finns där som en bekräftelse på att det man fascineras av hos en själv inte är en villfarelse utan verkligt. att man är värd att förundras över. men i valet mellan ensamhet och umgänge med människor som inte tillför en energi är det så lätt att välja ensamheten. och det skapar inte bara frågor om hur man då når ut med sin kärlek i rädslans rum, det innebär också svåra frågor av en annan natur:

om ens vägran att kompromissa sig själv ger en riktigt genuina vänner och man bemöter andra utifrån samma princip, dvsa att de inte kompromissar sig själva heller, hur många underbara själar missar man då, eftersom de kanske går omkring i förminskade versioner av sig själva?

hur många av de man möter orkar bara inte visa all sin briljans just när man själv träffar dem? hur många som brinner för samhället hade en självcentrerad dag just då? hur många vill vara själva just den dagen, men hade behövt en panik-vän dagen, eller timmen, efter? hur många har en panikvän över huvud taget? en enda de kan ringa när rädslan tillfälligt tar överhanden?

för att inte tala om letandet efter någon man kan leva med hela livet (så mycket man nu letar). hur många vackra kvinnor lever passionslösa heteroliv? hur många vackra män är betydligt mer djuplodade och allmänmänskliga än mansnormen tillåter? under ett liv, hur många potentiellt fantastiska, enastående människor väljer man bort för att deras fasad inte håller måttet? hur ser min fasad ut? hur länge måste man umgås med mig för att se vem jag är? hade jag velat bli vän med mig själv om jag träffade mig i form av en främling? ens oftast?

jag har skrivit tidigare att det är min förlust när jag väljer bort folk baserat på första intryck, men när andra väljer bort mig? är det automatiskt då bara deras förlust? så är det ju inte. min poäng här var inte att försöka skjuta över en del av ansvaret på de jag väljer bort, men att fösöka ta ansvaret för de som kanske väljer bort mig. för att återgå till mona så pratade hon även om försoning. man måste försonas med de man släppte in som gjorde en illa så man inte konstant bygger en högre mur runt sig själv.

det som verkar så svårt för många, att älska ensamheten, det kommer så naturligt för mig. att älska världen i dess mångfald och tillkortakommanden, det är det som är konsten. det är det som kräver något extra stort.