tankemässig rundgång

jonas gardell skriver om ensamheten. som vän. som ovän. hur man vill tillhöra grupperingar av andra, men inte förställa sig. jag vet inget annat fenomen som kan kasta en så tvärt mellan lugn och förtvivlan. jag brukar ibland lite halvt på skoj, men också halvt på allvar, kalla mig för enstöring. och jag kan älska att bara få vara med mig själv, jag älskar hur man om och om och om igen kan förvåna sig själv. jag älskar umgänge med främlingar genom deras skrivna ord eller deras bildliga visioner. jag kan sitta själv och tänka att "just nu skulle precis alla störa". men helt plötsligt kastas man ju in i omedelbara attacker av behov av någon annan. någon som känner en och strålar. någon som rör vid en och som man kan röra vid tillbaka. någon som bara finns där som en bekräftelse på att det man fascineras av hos en själv inte är en villfarelse utan verkligt. att man är värd att förundras över. men i valet mellan ensamhet och umgänge med människor som inte tillför en energi är det så lätt att välja ensamheten. och det skapar inte bara frågor om hur man då når ut med sin kärlek i rädslans rum, det innebär också svåra frågor av en annan natur:

om ens vägran att kompromissa sig själv ger en riktigt genuina vänner och man bemöter andra utifrån samma princip, dvsa att de inte kompromissar sig själva heller, hur många underbara själar missar man då, eftersom de kanske går omkring i förminskade versioner av sig själva?

hur många av de man möter orkar bara inte visa all sin briljans just när man själv träffar dem? hur många som brinner för samhället hade en självcentrerad dag just då? hur många vill vara själva just den dagen, men hade behövt en panik-vän dagen, eller timmen, efter? hur många har en panikvän över huvud taget? en enda de kan ringa när rädslan tillfälligt tar överhanden?

för att inte tala om letandet efter någon man kan leva med hela livet (så mycket man nu letar). hur många vackra kvinnor lever passionslösa heteroliv? hur många vackra män är betydligt mer djuplodade och allmänmänskliga än mansnormen tillåter? under ett liv, hur många potentiellt fantastiska, enastående människor väljer man bort för att deras fasad inte håller måttet? hur ser min fasad ut? hur länge måste man umgås med mig för att se vem jag är? hade jag velat bli vän med mig själv om jag träffade mig i form av en främling? ens oftast?

jag har skrivit tidigare att det är min förlust när jag väljer bort folk baserat på första intryck, men när andra väljer bort mig? är det automatiskt då bara deras förlust? så är det ju inte. min poäng här var inte att försöka skjuta över en del av ansvaret på de jag väljer bort, men att fösöka ta ansvaret för de som kanske väljer bort mig. för att återgå till mona så pratade hon även om försoning. man måste försonas med de man släppte in som gjorde en illa så man inte konstant bygger en högre mur runt sig själv.

det som verkar så svårt för många, att älska ensamheten, det kommer så naturligt för mig. att älska världen i dess mångfald och tillkortakommanden, det är det som är konsten. det är det som kräver något extra stort.

meningen med livet

jag har tänkt på mycket det senaste dygnet, på när jag var ung och hur länge man skulle överleva om någon frös fast en i 15-årsåldern. det var så mycket känslor som var så mycket mer intensiva och som växlade med sekunder emellanåt. så oförstående föräldrar och så konstiga kompisar och icke-kompisar. så viktiga förebilder som kunde göra och förgöra en, så ofullständiga och outvecklade tonårstankar och känslor. var ur allt det kaoset kom lugnet och kärleken som bor i mig idag?

idag kom jag nämligen på meningen med livet. det är ingen liten grej, men det kom som en uppenbarelse. medan jag lyssnade på webben på sommar i p1 med mona (tänk på att länken bara funkar upp till 30 dagar efter 3 augusti). jag har förklarat det tidigare i nån kommentar till någon hur viktig hon är för mig utan att skriva några spaltmeter. det känns så oerhört märkligt att hylla en person uttryckligen. det ger så lätt förvarningar om personkulter på något vis. men jag är så oerhört tacksam å samhällets vägnar för att kärleken är så stark i mona. å mina vägnar. det är för mig ofattbart att så många har svårt för henne, att allt de ser är trasig privatekonomi eller vad det nu verkar som. själv utsätts jag för knock-out varje gång jag hör henne tala. hon golvar mig alltid. för hon strålar alltid. hon har den inre styrkan av oändligt många människor i sig. hon håller stånd för samhällets skull. jag önskar jag kunde bli som henne. jag tror att hon uppnått meningen med livet.

meningen med livet är att lyckas med att alltid älska världen.

martin luther king jr sa:
"Even if I knew that tomorrow the world would go to pieces, I would still plant my apple tree."
(tack till gäst i jonas gardells gb för tipset.)

vi är idag så resultatinriktade i samhället. och otåliga. jag är själv otålig som få. problemet med kärleken är ju att den alltid existerar vid sidan om rädslan. vi för en ständig kamp men vi kommer aldrig att vinna något slutgiltig slag. det går inte att utrota rädslan. bara bekämpa den och bekämpa den. vi rör oss framåt och ibland förlorar vi mark, men meningen med livet, poängen med politiken, är tilltron till att kampen mellan kärlek och rädsla, så ofta omtalat som gott och ont, inte består av en konstant balans.

tänk på det. kampen mellan kärlek och rädsla spelar roll även om vi inte utrotar rädslan. vi minskar dess storlek, dess utrymme. när vi rör oss framåt på en punkt innebär det inte att vi måste tappa mark någon annanstans. när man blir arg över att vissa människor fylls till bredden av rädsla, när de uttrycker sin rädsla genom hat och påhopp: kom ihåg att det arga stämmer ur din egen rädsla för vad deras rädsla kan göra med samhället. hur den kan göra att samhället formas till en plats som skapar allt mer rädsla hos en själv. ilska gentemot andras rädsla är bara ett uttryck för rädsla över att ens egen rädsla ska växa.

(när man skriver rädsla många gånger ser ordet fel ut efter ett tag, så som vissa ord gör. visst är det fantastiskt att följande ord aldrig ser fel ut, oavsett hur många gånger i rad det står skrivet: kärlek.)

det enda som kan krympa rädsla är kärlek. det enda som kan få kärleken att växa är kärleken själv.

på mörka dagar, när man inte vet om man orkar älska världen, när rädslan knackar hårt på dörren, då när man undrar om den lilla kärlek man själv just då orkar uppbåda ändå inte bara kommer att drunkna i all rädsla, då finns det en man vars röst bär ord som numer alltid genljuder lite högre och lite starkare än andra i mig. Skriven av Tony Arata och Wayne Tester och framförd av Garth Brooks.

THE CHANGE

One hand
Reaches out
And pulls a lost soul from harm
While a thousand more go unspoken for
They say what good have you done
By saving just this one
It's like whispering a prayer
In the fury of a storm

And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me

This heart
Still believes
The love and mercy still exist
While all the hatred rage and so many say
That love is all but pointless in madness such as this
It's like trying to stop a fire
With the moisture from a kiss

And I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world will know
That it will not change me

As long as one heart still holds on
Then hope is never really gone

I hear them saying you'll never change things
And no matter what you do it's still the same thing
But it's not the world that I am changing
I do this so this world we know
Never changes me

What I do is so
This world will know
That it will not change me


kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek

vanföreställningar och framtidslycka.

jag och min kompis började prata friskolor idag som en utveckling av ett samtal om studenter och vilka skolor som går ut vilken dag. jag kom fram till att de kommunala skolorna väl går samma dagar som när jag tog studenten för sju år sedan, men att man ju inte kan veta något om alla dessa nya friskolor. de verkar ju poppa upp oftare än det föds en ny kaninkull i landet nu för tiden. och jag tänker att min kommunala skola var jättebra och jag tror att de andra var det också. på gymnasiet men även under mina yngre dagar. ingen i lund borde behöva gå i friskola. jag lovar ingenting. men det borde iaf inte vara särskilt många. och säkert inte i några andra städer i sverige heller. så många styr sin energi helt fel. verkar nästan förutsätta att de kommunala inte duger eftersom det väl inte skulle finnas friskolor annars. varför skapar vissa, och hakar så många på, denna myten om att den svenska välfärden inte håller måttet? därmed inte sagt att den inte går att förändra, förbättra, men ibland kan folk få det att verka som om vi bor i ett halvt dysfunktionellt samhälle. helt vansinnigt. friskolorna är bara ett uttryck för nån sorts allomfattande skev verklighetsbild.

och till min lycka kom jag i alla fall hem och tänkte mig att jag skulle läsa ifatt lite i några av mina favvo-bloggar. sköna ulrika på dn ger sin syn på friskolesituationen. ååh, vad jag diggar bra bloggare. det står nog ganska högt upp på min lista över saker jag vill bli.

hmmm, det var något mer jag gått och tänkt på idag...

jo. igår var jag på besök på kc ranch som föder upp ekologiskt kött och sysslar med markskötsel (i princip) ute på revinge. för mig som inte äter kött var besöket otroligt givande och ganska mycket i mig vill nog börja äta kött igen om det kommer därifrån och är styckat här nere och transporterat direkt till affärerna. jag blev galet imponerad av de som har stället. besök deras hemsida vettja! det är ju sådan mat vi ska äta. köttet finns i lokalt omhändertagen och transporterad version lund i allas vår favoritaffär ica malmborgs. äter du kött, ät rätt kött.

fragmenterat. trafik. geografi. folkvett.

vissa saker är självklarheter. det här är såklart en självklarhet. själv kör jag bli ungefär tre dagar i veckan. inget gör mig gladare, skapar bättre känsla av trygghet än när jag ser att farbror blå är ute och gör kontroller. ta de som kör för fort. och ta framförallt de som mångdubbelt ökar på mina och andras risker att dödas av dem. jag har ingen överseelse med de som knarkar eller väljer att dricka alkohol och sedan köra bil. jag tycker det är fullkomligt vidrigt. detta är en så enkel politisk fråga. bara KÖR (haha, min humor är outstanding)! heja polisen. nästa gång de stoppar mig hoppas jag att jag får lov att svettas för samhällets skull. ibland är sverige så segt efter. klart det kan vara bra, men inte alltid. inte i den här frågan. eller i frågan om förbud mot att tala i mobiltelefon medan man kör. tillåt plåster. förbjud mobilsamtal. låt. mig. leva.

därtill upprörs jag, eller påminns eller ja, suckar vidare, över situationen på viss av ett land ockuperad mark. otroligt nog avvisar tydligen Israel Amnestys rapport. surprise liksom. sysslar man med geografi dyker alltid exemplet "israeliska bosättningar och tillhörande infrastruktur" upp med jämna mellanrum. det är oundvikligt. israeliska makthavare har skapat dessa gränser i palestiniernas land inte bara för att omöjliggöra en vettig allmän palestinsk vardag utan även, märk väl, för att göra det väldigt, väldigt svårt för efterkommande israeliska politiker som kan tänkas ha annan agenda. nu är väl detta kanske inte så ovanligt i sig, tänk på när sossarna ska försöka köpa tillbaka både sjukvård och företag. jaja, ämne en annan dag kanske. poängen är att det inte bara är palestinier man misstror. man misstror även kommande israeliska generationer. man vill bibehålla sin idé till varje pris. se till att den finns kvar även när man själv är borta. vissa tror att världen krymper, att geografi blir mer och mer oväsentligt. men icke. bosättningar är förlagda, vägar dragna just så att palestinska städer ska skäras av från varandra. hela området måste vara vidrigt att bo i. mitt inlägg här handlar inte om alla ondskans handlingar som sker där, oavsett på vilken sida av den söta lilla väggen du råkar bo. eller om vardagliga förhållanden på respektive sida. men fatta. vad som tar två timmar för en tar minst en dag för en annan. det är makt. kontrollen av rummet är makt. och när någon har makten är någon annan maktlös. till mitt syskon i ett annat land flyger jag på ett par timmar. tänk dig om du hade din familj ett par landskap bort och inte fick ta dig dit. hej familjen, jag älskar er, men jag kommer visst ändå inte idag. kanske imorgon. ni vet hur det är. vi får se.

därutöver tänkte jag bara öppet hälsa till den av mina grannar några dörrar bort som blev våldsamt upprörd på mig när jag idag var ute med min katt. nästa gång - betänk att jag hade full rätt till att vara på allmän plats med mitt djur kopplat som sig bör enligt alla samhällets och hyresvärdens regler. nästa gång - betänk att allmän plats inte är revir för hunden på balkongen ovanför. nästa gång - tänk på att komma ut och snällt förklara vad du vill istället för att stänga dörren och ställa dig innanför och gestikulera aggressivt och säga/skrika/mima saker jag ändå inte kan förstå. jag hoppas innerligt att du är utarbetad. att du har en liten bebis som låg och sov och som du inte ville skulle vakna av hundens skällande. och hade du öppnat dörren och sagt det hade jag tagit katten och gått med en gång. och nästa gång hade jag kanske kontrollerat först om din dörr var öppen eller om hunden var ute. kanske. av hänsyn till dig. faktum kvarstår dock. att du borde kommit ut. och sagt till hundägaren, för mitt fel var det då rakt inte! och annars. lite får man tåla. hunden lät inte ens särskilt aggressiv, vilket också märktes på att min (väldigt fega) lilla katt inte blev direkt rädd för den. vad tråkigt det måste vara att ha så mycket ilska inom sig.

- men, tänk om alla blir barnlösa homos nu?!

JUST nu är det mycket homofoba stämningar i den europeiska luften. ministrar från den svenska regeringen (och andra svenska politiker) har tagit sig ut i europa för att visa svenskt öppet stöd för förtryckta hbt-personer i andra europeiska länder genom att tåga i pridefestivaler, öppnat ambassader och en ambassadör har dessutom hållit ett uppmärksammat tal. från polen kan man få känslan av att hbt är det stora hotet mot mänskligheten. ungefär. och man kan tro att sverige ligger i topp i försvarsligan av mänskliga rättigheter. men ändå. dn debatt släpper idag fram de där som orerar mot kärlek. för femtioelfte gången. och jag försöker kämpa för min soldariska tanke med de här människorna (som ju är i klar minoritet - jag vet), försöker förstå. men allt jag tänker är att när vi sållar oss till världens andra anständiga länder (sydafrika, spainen, holland, belgien och kanada samt de amerikanska delstaterna massachusetts & new jersey) kan de glatt få emigrera för min del. polen är ett jättehett tips. eller iran eller så. det finns ett gäng att välja mellan helt enkelt.
"Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion. Någon diskriminering handlar det inte om eftersom samkönade pars situation är annorlunda, vilket motiverar en annan juridisk behandling. Att det inte finns någon rätt för homosexuella par att ingå äktenskap har såväl en fransk överdomstol som Europadomstolen slagit fast, betonar utredningen."

JAG undrar: ska alla heterosexuella (läs de som gifter sig heterosexuellt) testas för sin reproduktiva förmåga innan det avgörs om de ska äktenskapas eller partnerregistreras? nej, självklart inte skulle väl författarna svara. eftersom merparten av alla heteroäktenskap ju leder till barn. viljan är oftast barn, vare sig det nu blir så eller inte. poängen är alltså: det kan, i bästa fall, leda till barn.

VIDARE fortsätter artikeln:

"Även bland homosexuella i Sverige finns det grupper som förespråkar denna linje; att bevara den nuvarande ordningen; partnerskap för homosexuella och äktenskap för heterosexuella. Detta är ett erkännande av den tusenåriga definition ordet äktenskap har och visar respekt gentemot de grupper som ser äktenskapet som något viktigare än enbart en juridisk fråga."

JO, det kan ni ju tro. och ni kanske hittar typ fyra stycken. för det finns en hel drös hbt-personer som går omkring med genuint självhat som följd av folk som de som författat den här artikeln. de är människor som inte förstår att förmågan att känna kärlek till någon annan är det största människan har inom sig. de har förstörts av deras samhälle till att tro att heterosexualitet är något biologiskt. något korrekt. att de helt enkelt är fel. men så är det inte. i övrigt motsätter sig vissa hbt-personer könsneutralt äktenskap eftersom de i praktiken förespråkar könsneutralt partnerskap. äktenskapet är besudlat av homofoba diskussioner och därför vill vissa inte tas in i det på nåder. ungefär. men att det är av respekt för kristna, högerkonservativa, förtryckande människor. no no no no no. don't think so.

DÄRTILL kommer oro inför att den svenska misslyckade intregrationspolitiken skulle gå under ännu mer av att folk från andra delar av världen inte alls skulle kunna förstå oss och känna sig obekväma och pang! isolera sig ännu mer. för att ta ett nyligen tv-aktuellt exempel så lät ju inte sverige bli att anamma antiagalagen för att folk från andra länder skulle tycka det var jobbigt att komma hit. och skribenterna orerar mycket utifrån barn-perspektivet. just den lagen är ju starkt förknippad med barns rättigheter. barnets bästa. så var har barnen det bäst? i homosexuella, kärleksfulla familjer eller i heterosexuella våldsamma familjer? i övrigt ska vi självklart gå i bräschen. för allas rättigheter. frågan om det könsneutrala äktenskapet har ingenting med vare sig barn eller månggifte att göra. jag är passionerat monogam. det har ingenting med vem jag älskar att göra. det har bara med ATT jag älskar någon att göra. och då vill jag inte ta i nån annan. usch och fy. otrogen och gift med flera kan man vara när man inte älskar en själ. och otrohet, ryktas det, figurerar ganska kraftigt i heterosexuella äktenskap. så vem är egentligen pappa till barnet? fråga ibsen, han visste. men vet man att det är svensk politisk anständighetsdöd att skrika "jag hatar hbtfolk" (och glöm inte - olagligt utanför religionens namn!) så får man skrika "jag värnar samhällets fortlevnad". eller "jag värnar barnen".

FÖR tänk om med en könsneutral äktenskapsbalk varenda svensk plötsligt vågar gräva fram sin inre homo och ingå barnlösa äktenskap! då blir det liksom inga barn! och sverige liksom försvinner! och vi är människor så vi får inte vara som djuren och skaffa barn heterosexuellt, provrörslikt eller verkligt, för att sen uppfostra dem i vår lilla homofamilj. för det är väl inte biologiskt?! suck. wake up and smell the animal kingdom. lägg bara ner det där "naturliga" heterosnacket. djurvärlden är, liksom människovärlden (om man nu vill separera dem vilket kan vara smart just i den här diskussionen) ett enda sexuellt och socialt sammelsurium. men det strikt heterosexuella äktenskapet, det är en mänsklig konstruktion som aldrig någonsin har varit annat än förtryckande. utrota. idag.

+/-

idag mår jag illa över att "hotell rwanda" går på en tv-kanal som heter "TV1000 Action".

filmen är absolut viktig att se och otroligt välgjord och bra utöver det livsviktiga, nutidshistoriska ämnet. men det är inte action. nånting i mig vred sig av illamående av den kopplingen. våldsamt. smärtsamt.

annars har dagen varit lite politisk. det var skönt. välbehövt liksom. vitalitetsinjektion.

orlando

jag har stannat hemma idag och dragit mig undan all kontakt för att läsa färdigt orlando av virginia woolf. det råkar var så att boken har förföljt mig under något för långt tid nu. med ca 40 sidor kvar är det som om jag inte har någon egentlig uppfattning. jag tror att detta i första hand är ett resultat av att jag helt enkelt tagit för lång tid på mig att läsa ut den. inte för att boken i första hand är tråkig eller på något vis dåligt skriven, utan nog snarast för att den är för lång. jag ogillar överlag långa böcker och skulle aldrig skriva en själv. fast det senare är väl snarare en konsekvens av enorm otålighet än något annat. mitt ex av orlando är dessutom sådant att texten är liten och tät och man kommer framåt, sidmässigt, alldeles för långsamt. jag är för övrigt en långsam läsare, aboslut ingen som plöjer mig igenom ord. jag läser sakta, läser om. smakar på orden, överväger meningars genialitet. orlando är en otroligt intressant historia, rent stilmässigt, men jag funderar på om jag inte är lite för konservativ för den. jag har inte bestämt mig än. jag är rädd för att mycket beror av tidsaspekten, kanske är jag lite rädd just för att jag har förstört en del av virginias genialitet genom att inte ägna henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. jag ser ju samtidigt hur boken omöjligt hade kunnat vara kortare utan att vara en helt annan bok. men ökat på min önskan att skriva har den, kanske i samklang med annat som händer, och kanske får min ursäkt till bokdomkument se några nya ord snart. fast för varje ord jag lägger till tar jag ju bort två, så det är bara en tidsfråga tills ett endaste ord återstår. undrar om det finns ett förlag som publicerar enstaka ord. jag hade kunnat bli rik på det kanske. tio år och det perfekta ordet.

och med viljan att skriva kommer ju alltid viljan att fly bort och jag vill ge mig ut och resa och se nya platser. andas annan luft, se nya kullar och borgar. men istället har jag försökt bota min överdosering av molitva med att beställa nya skivor. det känns redan som om det var ett dåligt grepp, jag kan inte se hur det kommer att fungera. efter oräknade tider av upprepning blir jag otålig av att höra annat i tjugo minuter. ibland utökar jag dock endast med ett par andra "höjdar-balkan-ballader". det går lite bättre. de får mig att längta till uteserveringar bland språk jag inte förstår. de får mig att uppleva ökad önskan om ensamhet och en stark känsla av att den värld jag har runt mig i min närhet är ute på så fel spår.

karaktärsflaw

jag skulle egentligen låta det vara där. det här med esc, men nu ger sig ju min dn-ljuspunkt ulrika kärnborg in i diskussionen. och jag tycker synd om henne om hon inte minns något enda från sina få besök i schlagervärlden. för som tidigare nämnts, även om det mesta inte tål att minnas, så är det ju inte det som passerar en förbi som är det viktiga. så jag erbjuder här länken till den instrumentala versionen av årets vinnarlåt. jag hoppas att den inte går någon spårlöst förbi. så kan vi få slut på alla argumentationer om öststatsfavoriseringar. låten är en genuin komposition likt få. i världen. tävlingssammanhanget bortglömt för längesen. framförd som lesbisk kampsång eller inte.


för övrigt gillade jag inte omskrivningen av det sista citatet. av andra skäl. det var att göra något löjeväckande av någonting allvarligt. det förminskade ursprungscitatet.

den bitterljuva segern

det var en fin liten födelsedagspresent europa bjöd på. kärlek. till låten. den är beskriven tidigare (se här) så det hoppar jag över. iaf. genast drar tjafset igång om öst/västpolarisering. grannsämja har alltid rådit i denna tävling, nu bara gnäller vi för att fler länder kommer till. konkurrensen ökar. lägg ner. det är inte det det handlar om. mattias dahlström (dn) påpekar korrekt. att the ark inte gick hem i europa förvånar mig egentligen inte. jag visste att antingen vinner den, eller så kommer den långt ner. folk måste fatta och det är svårt första gången man stöter på the ark. och tv-produktionen gjorde sig inte. första gången jag hörde "the worrying kind" hade jag också lite svårt för den. och the ark är ändå lite lagom husgudar utan att jag blir fanatisk. hade jag inte haft förkärleken till bandet hade låten inte heller fått min röst. och jag tror den kräver goda engelskkunskaper för att förstås.

faran för esc är inte öst/västpolarisering. det är en fråga om kvalitet. det är en fråga om att alla som vill att esc ska handla om kompositioner ska behöva rösta på den musikaliska förhandsfavoriten för att undvika idiotivinster. det fantastiska i att marija vann förtogs av att ukraina kom tvåa. löjeväckande. och västländer skickar hur mycket skit som helst. så "båda sidor" är av samma skrot och korn. ukraina råkade bara vara allra värst denna gången. kanske krävs istället en bön för förhöjd kvalitet till 2008. iaf. jag kommer fortsätta somna, vakna och leva till molitva. jag har ännu inte krupit ut.

tänkande människa håll ut; det kommer en morgondag

jag har egentligen inte tiden för mig att blogga just nu. jag hoppas jag kan utveckla detta senare idag. men om någon undrat; detta är varför jag inte är moderat. eller kan ta argument från någon som ingår regering med dem. för visst ska vi jobba i sverige. vi alltså. inte "dem". de tar våra jobb gör de. eller vad är det billström menar? vad spelar det för roll om invandrare som arbetar kommit hit för att just arbeta eller pga av misär och krig? eller vänta lite här nu. är det inte de som kommer hit av de senare skälen vi i FÖRSTA HAND ska släppa in? åååååå jag fattar ingenting. fyra år av mörker. det kommer att bli så många dagar av svenska akademien på högsta volym så det är tur de släpper ny skiva snart.

att de inte fattar. alla. ska. med. alla. behövs.

återbesök

jag gick tillbaka för att få ett avslut som kändes rätt och lugnt. jag rekommenderar alla i lundatrakten att besöka kulturen mitt på en veckodag. åtminstone om ni, liksom jag, har enstöringstendenser. det är bra med platser där man kan hämta kraft i ensamheten. nu ska jag tvätta fönster, diska och börja plugga.

Molitva, kao žar na mojim usnama je, molitva,
mesto reči samo ime tvoje.

Nebo zna, kao ja, koliko puta sam ponovila,
to nebo zna, baš kao ja,
da je ime tvoje moja jedina molitva.

in hate we trust

eftersom utställningen "in hate we trust" bara finns kvar i min närmiljö i en vecka till uppbådade jag kraft och tog mig dit. det är krävande att veta att man har något jobbigt framför sig och trots att jag kom till kulturen sköt jag på intrycket och besökte tre andra utställningar först. jag minns intrycket av "ecce homo" (på ett då ytterst heterosexuellt jag). fastetsningen av de mörka delarna som ett konstant illamående i ens medvetande. elisabeth ohlson wallins senaste utställning (med lars gårdfeldt, eva dahlgren) lämnar, och detta visste jag på förhand, inga andningshål. det är en beskrivning av hat. ondska pure and simple. vidrighet. vacker i sin estetik, men fylld av vidrighet.

jag befann mig inte därinne så länge som jag hade tänkt göra när jag först kom in. då var där tomt så när som på en annan tjej som tittade på ett av de sista fotona. det var skönt med tomhet, utrymme, ensamhet. hon gick ut. jag var själv. en ensam kille kom in. han gick ut. det var ok. allt i förhållande till situationen. för sådan är utställningen att varje bild ökar på förtvivlan, illamåendet, sorgen. så det är tungt att vara där. ens själv. och plötsligt, när jag (på första varvet) hade ett par, tre bilder kvar kom de- flera stycken. två här, två där. invaderande mitt rum av tomhet. det blev tryckande. kvavt. obehagligt. tårar i ögonen, irritation i själen. och jag hör inte helt vad två medelålders kvinnor säger till varandra framför bild nummer två, men undertonen är frän. någonstans handlar det om att det nog inte är rätt, mot barnen. den där hägglund kanske inte har så fel. och jag hör inte vad de säger helt, så jag kan inte konfrontera dem, men tonen av det river i mig och jag orkar inte mer. så jag skriver vad som måste skrivas i gästboken och går ut. tacksamheten till elisabeth för hennes utställning är enorm.

solljuset är kallt och hårt och pressande. människor tittar på växter. jag mår illa. går och hämtar cykeln och går hem.

jajamensan

min katt är som tokig över sin nya väldigt neonregnbågsfärgade mus. om någon funderade över om hon är lika queer som sin matte.

lite ockupation har väl aldrig skadat någon?

När jag var liten var jag oförklarligt djupt fascinerad av Tibet. När vi skrev en äventyrshistoria på mellanstadiet och tillverkade föremål av lera drev jag igenom att det skulle handla om en gammal tant som varit på långresor i just Tibet. Till denna dag vet jag inte var den kanske något nästan bisarra fokuseringen kom ifrån. Idag uppmärksammar dn.se oss på att det är panchen lamas 18-årsdag. Pojken kidnappades tillsammans med hela sin familj två dagar efter att han blev erkänd som panchen lama vid sex års ålder. Enligt kinesiska myndigheter finns familjen på hemlig ort. Den orten kan jag tänka mig mycket väl vara i en helt annan demension.

Kina växer i världssamfundet. I kapitalismens grepp etableras företag i allt större grad i denna potentiellt enorma marknad. OS är nu alldeles runt knuten. Tibetanerna lär dock inte kunna delta under egen flagg.

Bra länktips denna dag (som alla andra dagar): IM, Amnesty International

flytt

sen är jag lite bortsprungen för tillfället. jag har grävt ett hål och krypit in i det serbiska bidraget till ESC. jag har inte bestämt mig för om jag någonsin fullständigt kryper ut igen. om det gick att ta med sig några böcker in skulle jag kanske för evigt dra mig undan från världen här inne. kanske skulle jag kunna vara fullständigt nöjd om det var det enda stycke jag någonsin igen fick höra. fick finnas i.

för det är det här alla inte förstår med ESC. och visst finns där problem. tex tog thomas lundin upp det i det första nordiska inför-programmet. det handlar om länder i misär som lägger ut vansinniga summor på ett sådant här fenomen, alldeles säkert som PR-trick. men vi behöver kanske inte prata högt om det, för misär finns väl inte riktigt i Europa ändå?

i alla fall, min poäng skulle inte handla om hela värdsdelsidiotin eller politiska lägen, utan bara om det här: ESC går ut på att lyssna på en massa medioker skit. som det livslånga hard core fan jag är vet jag detta med absolut säkerhet. man lyssnar på en massa låtar som blir lite bättre i sammanhanget men som egentligen håller löjligt låg nivå. av årets svenska låtar hade säkert fyra stycken nått topp tre i årets internationella tävling. så hög är den svenska kvaliteten i jämförelse. de hade säkert kunnat vinna allihop. the ark, sebastian, andreas johnson, sarah dawn finer. i alla fall. man lyssnar på det mediokra. glatt. och man gör det av en anledning. man gör det för att med några års mellanrum trillar de in. låtarna från länder och på språk man aldrig skulle hört annars. röster och melodier som inte någonstans deltager i samma tävling som resten. årets serbiska bidrag är kanske det bästa i denna kategorin hittills. självklart kommer den inte att vinna, men det är inte därför man följer ESC. det handlar inte om att rätt låt måste vinna. det handlar om att rätt låt måste höras. israel hade ett bidrag som kom nära 2005. men det här. oj. egentligen skulle detta inlägg bara bli en hyllning, en hymn, men det är inte ens det att orden fastnar, hakar upp sig. det är helt enkelt så att orden inte finns.

så jag har flyttat.

in i molitva. marija serifovic.

betongsinne

dn.se lägger ut länkar till bloggar som länkar till deras artiklar. jag har bestämt att detta är av ondo eftersom jag nu spenderar alldeles för mycket tid med att läsa om vad andra tycker. som om jag skulle ändra mig ändå. detta är ju avklarat sen tidigare. 25 och åsikterna gjutna i betong. det är ingen bra värld som jag formats av. inte alls.

vad händer ute i världen då mina vänner? efter långa tider av lugn har medierna äntligen hittat tillbaka till rosengård, och tur var ju det för vi andra skåningar här nere började ju undra om området utplånats från jordens yta. riktigt oroliga över icke-uppmärksammade normala dagar i detta område som jag antar ska befästa att vi är en storstadsregion. lite tur att vi hade kravallerna i samband med rivningen av ungdomens hus på nörrebro också. för inte kan vi väl vara en konkurrerande storstadsregion utan några små mini-problemområden heller?

och leijonborg avgår. det är lite synd, för jag har diggat att vara hans elektroniska rådgivare. han har ju behövt mina råd! de må vara gjutna i betong sen länge, men de är ju trots allt himla bra för det ;) och den som nu läser dem har säkert fått sig många skratt. skakat på huvudet och tänkt "stackars lilla flicka, hon har ju inte alls förstått nånting om vad vår typ av liberalism går ut på". men det är ok, jag bjuder på det. skrattar bäst som skrattar sist.

nothing else can get you through the night

my friend was obscurely mentioned in a paper recently. i'm saying this simply to let you know that although i might not be all over the news myself, i also have cool friends. or one anyway.

for the first time in ages i'm listening to bon jovi's 'slippery when wet'. this is a result of that i lack that cd and now found it on tape as i went through my old tapes to try to find one to tape over. of course, tapes are not that common in today's world so this might call for an explanation... well, my car stereo is ancient. so i thought i'd get together som nice... say e.g. opera tapes for the car but couldn't find a tape i had the heart to erase. i mean i used to be a fanatic bon jovi fan when i was younger and although i have to say now that i'm listening to it - it probably wouldn't be a great loss ('cause quite frankly this isn't good...), i don't have the heart. and the rest of the tapes contain old eurovision song contests, which, obviously, are sacred in the house of me.

the conclusion of this is merely that i have to settle for P3, the best swedish radio station, unless of course i want to spend hours in the car hearing a young jon bon jovi telling me that there is nothing without love. because one can't still BUY new tapes, can one?

vän av ordning

jag ska städa idag. det är så att säga syftet för denna dagens existens. prydlighetens, renhetens och det goda samvetets dag. och visst borde man vara ute på promenad i vårvädret, för vem vet hur länge det varar och jag har schlagerspellistan igång och det borde bara komma av sig självt. och i den avsaknad av datum som jag för tillfället lever i, där veckodagar och klockslag är allt som ordnar in tiden, råkade jag missa att min kompis fyllde år igår. det var inte alls bra. inte alls. jag funderar på det mest oväntade sättet att reparera för det på. kanske gör det att jag måste vänta i dagar. kreativiteten är inte på topp idag. tur att det inte behövs för städning.



och idag flyttar du ifrån honom.

det är vad du gör. viss skillnad. på sitt sätt det mest skrämmande jag kan tänka mig. för jag ser hur du och jag ändå tuggar på. samma gamla hjulspår. samma tryckande tomhetsleenden, samma bisarra hej. jag ler ett alldeles speciellt leende just när jag säger hej till dig. jag hoppas att det är ett leende som dör ut med dig. med tiden. som aldrig letar sig tillbaka senare i livet. jag hatar det leendet.

life kernel

there are currently a lot of concerning self-image issues surrounding your presence. i don't like myself around you, yet i still want nothing more than to be near you. you see, whenever i start freeing myself from your being someone else always steps in and tells me not to. just not yet. just in case. and it's never in case i'll benefit from hanging around, but it's always for your sake. and still, i have loved you too much not to heed to such pleas for your (future) well-being.

and then, of course, i need to study. and spend time with my friends. and start looking for jobs. and, well, i suppose one day fall for someone else. today though, i suppose you're not showing up. if you were, i suppose i would know somehow. yet, one day, somehow, we're going to need to find a way to speak to each other again. and in a way you're trying, i know, but i'm not there yet that i can speak of insignificant things with you. it appears oh so false somehow.

sunrise

my cat is sound alseep in my lap and since i'm already feeling bad about leaving her to go to work, i don't have the heart to wake her up so that i can get around to the million-and-one things i'm supposed to be doing. so poor old me have to blog and listen (again) (and again and again) to the lovely "live forever" by magnus carlsson. not that my computer isn't full of more music, it's just the choice i've made.

to update on the beautiful situation with my favourite person in the whole wide world, i was kind of surprised how quickly i forgave myself for letting her back in, dragging her fucked up world with her. i kicked her out again though, although she might not know this yet, and she's not coming back in. i know she could be a lovely person, but if she wants to destroy her life to be able to go on complaining and proving that her life is sooooo hard and complicated she can sink without me. there's no love in going down with someone although this world seems to want us to be under that impression. the smoothness with which she was booted out might have something to do with a nice young man with beautiful features, but who knows. maybe i would already be here without him as well. (how the heteros/homos of the world get by i will never understand.) it was definately the right time for him to come wandering back in to my path. i've missed the beautiful men. thank you, faith.

what else? the chaos of snow is making me apprehensive about going to work, but then, i'm not sure i can afford not to.


i'm gonna live forever. don't you ever forget.

disrupted

and so she came back.

and what's a girl to do?

i mean, after all, she came back, and again I am awake. this time, however, not feeling terrible. i am not upset, not worried. not crying. i cannot explain what i can only percieve as an unwillingness to take in what has happened. i cannot make out which one of the two of us i am protecting. maybe my heart. maybe her place in it. i really thought she was gone. she was there tonight and i could feel removed from her and then, she was there.

my love for her is not logical. not sensible nor in any way good. yet i will never again deny that it's there. it's so warm, so complete that i no longer fear thinking of it. instead it leaves me completely calm knowing that i can host these unconditional feelings for another human being. i suppose i feared myself incapable of it before (aside my immediate family).

i love you. jag älskar dig. inga krusiduller. fullständigt förutsättningslöst.