+/-

idag mår jag illa över att "hotell rwanda" går på en tv-kanal som heter "TV1000 Action".

filmen är absolut viktig att se och otroligt välgjord och bra utöver det livsviktiga, nutidshistoriska ämnet. men det är inte action. nånting i mig vred sig av illamående av den kopplingen. våldsamt. smärtsamt.

annars har dagen varit lite politisk. det var skönt. välbehövt liksom. vitalitetsinjektion.

orlando

jag har stannat hemma idag och dragit mig undan all kontakt för att läsa färdigt orlando av virginia woolf. det råkar var så att boken har förföljt mig under något för långt tid nu. med ca 40 sidor kvar är det som om jag inte har någon egentlig uppfattning. jag tror att detta i första hand är ett resultat av att jag helt enkelt tagit för lång tid på mig att läsa ut den. inte för att boken i första hand är tråkig eller på något vis dåligt skriven, utan nog snarast för att den är för lång. jag ogillar överlag långa böcker och skulle aldrig skriva en själv. fast det senare är väl snarare en konsekvens av enorm otålighet än något annat. mitt ex av orlando är dessutom sådant att texten är liten och tät och man kommer framåt, sidmässigt, alldeles för långsamt. jag är för övrigt en långsam läsare, aboslut ingen som plöjer mig igenom ord. jag läser sakta, läser om. smakar på orden, överväger meningars genialitet. orlando är en otroligt intressant historia, rent stilmässigt, men jag funderar på om jag inte är lite för konservativ för den. jag har inte bestämt mig än. jag är rädd för att mycket beror av tidsaspekten, kanske är jag lite rädd just för att jag har förstört en del av virginias genialitet genom att inte ägna henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. jag ser ju samtidigt hur boken omöjligt hade kunnat vara kortare utan att vara en helt annan bok. men ökat på min önskan att skriva har den, kanske i samklang med annat som händer, och kanske får min ursäkt till bokdomkument se några nya ord snart. fast för varje ord jag lägger till tar jag ju bort två, så det är bara en tidsfråga tills ett endaste ord återstår. undrar om det finns ett förlag som publicerar enstaka ord. jag hade kunnat bli rik på det kanske. tio år och det perfekta ordet.

och med viljan att skriva kommer ju alltid viljan att fly bort och jag vill ge mig ut och resa och se nya platser. andas annan luft, se nya kullar och borgar. men istället har jag försökt bota min överdosering av molitva med att beställa nya skivor. det känns redan som om det var ett dåligt grepp, jag kan inte se hur det kommer att fungera. efter oräknade tider av upprepning blir jag otålig av att höra annat i tjugo minuter. ibland utökar jag dock endast med ett par andra "höjdar-balkan-ballader". det går lite bättre. de får mig att längta till uteserveringar bland språk jag inte förstår. de får mig att uppleva ökad önskan om ensamhet och en stark känsla av att den värld jag har runt mig i min närhet är ute på så fel spår.

karaktärsflaw

jag skulle egentligen låta det vara där. det här med esc, men nu ger sig ju min dn-ljuspunkt ulrika kärnborg in i diskussionen. och jag tycker synd om henne om hon inte minns något enda från sina få besök i schlagervärlden. för som tidigare nämnts, även om det mesta inte tål att minnas, så är det ju inte det som passerar en förbi som är det viktiga. så jag erbjuder här länken till den instrumentala versionen av årets vinnarlåt. jag hoppas att den inte går någon spårlöst förbi. så kan vi få slut på alla argumentationer om öststatsfavoriseringar. låten är en genuin komposition likt få. i världen. tävlingssammanhanget bortglömt för längesen. framförd som lesbisk kampsång eller inte.


för övrigt gillade jag inte omskrivningen av det sista citatet. av andra skäl. det var att göra något löjeväckande av någonting allvarligt. det förminskade ursprungscitatet.

den bitterljuva segern

det var en fin liten födelsedagspresent europa bjöd på. kärlek. till låten. den är beskriven tidigare (se här) så det hoppar jag över. iaf. genast drar tjafset igång om öst/västpolarisering. grannsämja har alltid rådit i denna tävling, nu bara gnäller vi för att fler länder kommer till. konkurrensen ökar. lägg ner. det är inte det det handlar om. mattias dahlström (dn) påpekar korrekt. att the ark inte gick hem i europa förvånar mig egentligen inte. jag visste att antingen vinner den, eller så kommer den långt ner. folk måste fatta och det är svårt första gången man stöter på the ark. och tv-produktionen gjorde sig inte. första gången jag hörde "the worrying kind" hade jag också lite svårt för den. och the ark är ändå lite lagom husgudar utan att jag blir fanatisk. hade jag inte haft förkärleken till bandet hade låten inte heller fått min röst. och jag tror den kräver goda engelskkunskaper för att förstås.

faran för esc är inte öst/västpolarisering. det är en fråga om kvalitet. det är en fråga om att alla som vill att esc ska handla om kompositioner ska behöva rösta på den musikaliska förhandsfavoriten för att undvika idiotivinster. det fantastiska i att marija vann förtogs av att ukraina kom tvåa. löjeväckande. och västländer skickar hur mycket skit som helst. så "båda sidor" är av samma skrot och korn. ukraina råkade bara vara allra värst denna gången. kanske krävs istället en bön för förhöjd kvalitet till 2008. iaf. jag kommer fortsätta somna, vakna och leva till molitva. jag har ännu inte krupit ut.

tänkande människa håll ut; det kommer en morgondag

jag har egentligen inte tiden för mig att blogga just nu. jag hoppas jag kan utveckla detta senare idag. men om någon undrat; detta är varför jag inte är moderat. eller kan ta argument från någon som ingår regering med dem. för visst ska vi jobba i sverige. vi alltså. inte "dem". de tar våra jobb gör de. eller vad är det billström menar? vad spelar det för roll om invandrare som arbetar kommit hit för att just arbeta eller pga av misär och krig? eller vänta lite här nu. är det inte de som kommer hit av de senare skälen vi i FÖRSTA HAND ska släppa in? åååååå jag fattar ingenting. fyra år av mörker. det kommer att bli så många dagar av svenska akademien på högsta volym så det är tur de släpper ny skiva snart.

att de inte fattar. alla. ska. med. alla. behövs.

återbesök

jag gick tillbaka för att få ett avslut som kändes rätt och lugnt. jag rekommenderar alla i lundatrakten att besöka kulturen mitt på en veckodag. åtminstone om ni, liksom jag, har enstöringstendenser. det är bra med platser där man kan hämta kraft i ensamheten. nu ska jag tvätta fönster, diska och börja plugga.

Molitva, kao žar na mojim usnama je, molitva,
mesto reči samo ime tvoje.

Nebo zna, kao ja, koliko puta sam ponovila,
to nebo zna, baš kao ja,
da je ime tvoje moja jedina molitva.

in hate we trust

eftersom utställningen "in hate we trust" bara finns kvar i min närmiljö i en vecka till uppbådade jag kraft och tog mig dit. det är krävande att veta att man har något jobbigt framför sig och trots att jag kom till kulturen sköt jag på intrycket och besökte tre andra utställningar först. jag minns intrycket av "ecce homo" (på ett då ytterst heterosexuellt jag). fastetsningen av de mörka delarna som ett konstant illamående i ens medvetande. elisabeth ohlson wallins senaste utställning (med lars gårdfeldt, eva dahlgren) lämnar, och detta visste jag på förhand, inga andningshål. det är en beskrivning av hat. ondska pure and simple. vidrighet. vacker i sin estetik, men fylld av vidrighet.

jag befann mig inte därinne så länge som jag hade tänkt göra när jag först kom in. då var där tomt så när som på en annan tjej som tittade på ett av de sista fotona. det var skönt med tomhet, utrymme, ensamhet. hon gick ut. jag var själv. en ensam kille kom in. han gick ut. det var ok. allt i förhållande till situationen. för sådan är utställningen att varje bild ökar på förtvivlan, illamåendet, sorgen. så det är tungt att vara där. ens själv. och plötsligt, när jag (på första varvet) hade ett par, tre bilder kvar kom de- flera stycken. två här, två där. invaderande mitt rum av tomhet. det blev tryckande. kvavt. obehagligt. tårar i ögonen, irritation i själen. och jag hör inte helt vad två medelålders kvinnor säger till varandra framför bild nummer två, men undertonen är frän. någonstans handlar det om att det nog inte är rätt, mot barnen. den där hägglund kanske inte har så fel. och jag hör inte vad de säger helt, så jag kan inte konfrontera dem, men tonen av det river i mig och jag orkar inte mer. så jag skriver vad som måste skrivas i gästboken och går ut. tacksamheten till elisabeth för hennes utställning är enorm.

solljuset är kallt och hårt och pressande. människor tittar på växter. jag mår illa. går och hämtar cykeln och går hem.