blygsamhetens ansikte.

min utflykt till det turkiska språket går alltför långsamt, men det är så mycket annat som ska hinnas med. som kommer i vägen. jag tror egentligen jag är ypperligt lagd för att vara ekonomiskt oberoende; inget av det jag drömmer om att ägna mig åt kommer någonsin att generera pengar. min, trodde jag halvbehandlade, prestationsångest fick sig en släng när jag fick tillbaka ett seminariepaper med idel lovord. ett paper som jag var högst tveksam till om jag överhuvud hade samvete att lämna in alls. när folk berömmer mig tycker jag därför sällan om dem, eftersom det signalerar att de har så låga förväntningar på mig. jag skulle nog på allvar behöva göra något åt det där, men tråkigt nog för mig är det ju samtidigt en egenskap jag är rätt nöjd med. om människan inte strävar efter kvalitet, vad ska hon då göra med sitt liv?

nu ska jag iväg och köpa biljetter till gardell. kanske är det också en del av varför jag tycker så mycket om jonas förresten. han verkar också alltid tveka så mycket. helt i onödan, men det är ju så det ska vara. kanske, kanske, intalar han mig att jag med denna egenskap som är så snarlik hans också kan hysa ett, om än i mitt fall bara ett litet (men ändå!), geni.

there you have it, folks. blygsamhetens ansikte.

yinede geldim dünyaya
bilmedigim sey yok ki