kapitulation

när jag tillslut lade logiken åt sidan och gav efter för fysiken och kroppen som inte ville sova blev det en enastående morgon. fullständig kapitulation för vardagens små under. det är vansinnigt hur många timmar i streck jag har varit vaken utan synbar anledning, och hur pass bra det känns fortfarande. men det var så obeskrivligt ljust och trots tröttheten i kroppen ville allting bara inte sova bort detta nypåbörjade dygn och jag fick rycka på axlarna och gå upp igen. årets bästa promenad under en klarblå, molnfri himmel och med solen i ögonen. min stad är vacker. vårt kulturlandskap är vackert. jag älskar att stå högt upp och få titta ut över det som om det vore bara mitt. och samtidigt fascineras och värmas av att se hur så många andra människor är vakna och uppe och igång så tidigt.

så med två stora metalltjurar till sällskap väntade jag in mataffärens öppningsklockslag och sen satte jag igång med dagen på allvar.